So long, suckers!

Målet med bloggen var att skriva ett inlägg om dagen under tiden jag pluggade film. Det gick. Nu är det slut. Upwards and Onwards, friends!

(Jag skrev fortsättningsvis på Filmstar ett tag, så kika gärna förbi om du har tid och lust!)

Take Hitler and stick him on the funny page

Gammal är äldst heter det. His Girl Friday från 1940 i regi av Howard Hawks bekräftar detta. En mästerlig komedi med Cary Grant och Rosalind Russell som tidningschefen respektive reportern och det berömda "sista knäcket" innan Russell lägger av som journalist. Maken till snabb, smart och kulsprutelevererad dialog har jag nog aldrig sett!

Storyn rör det här sista jobbet vilket består i att granska en tveksam avrättning av småskurken Earl Williams, alltmedan Grants karaktär Walter Burns gör allt för att få behålla Russells Hildy Johnson som reporter och kanske även få henne att tänka om vad gäller sitt stundande äktenskap...

Filmen bygger på en pjäs i vilken huvudpersonerna båda var karlar, men Hawks tänkte om när han under en middagsbjudning lät en kvinnlig gäst läsa repliker ur manus mot honom och insåg att dynamiken blev ännu intressantare om Hildy var kvinna. (1974 filmades pjäsen åter igen av Billy Wilder i dess ursprungliga form, med Walter Matthau som Burns och Jack Lemmon som Hildy. Även denna version rekommenderas varmt!)

Ska man se en komedi från 1940-talet så får His Girl Friday min röst!

Ernst-Hugo...

Saknaden av Ernst-Hugo Järegård gjorde sig påmind efter att ha sett dokumentären om skådespelaren på SVT ikväll.

Det var ett porträtt av en oerhört komplex människa som presenterades: Järegård verkade nästan besatt av skådespeleri sedan den dagen han kommit undan med en lögn i skolan som barn. Han såg sig som en tomt kärl utan text eller manus. Besatt av böcker och litteratur, vägrade Järegård befatta sig med småprat med kollegor utan åkte omedelbart hem till fru efter pjäs/inspelningsplatsen. Programmet handlade också om mörka barndomsminnen, osäkerhet och den i dessa kretsar oundvikliga ångesten.

Bra program, och vad mer: Man slås av vilken karismatisk skådespelare Järegård var. Han anlitades också av olika röreler såsom Scouterna för att föreläsa om hur man når ut till en större publik.

Och så sista scenen när han pratar rakt in i kameran rätt ner i en toastol, från Riget II. Det blev den sista scenen Järegård filmade för Lars von Trier, en regissör han tackade för att ha givit honom en bitvis ny karriär sina sista tio år i livet.

It feels like I'm shitting a knife!

Baby Mama från i år i regi av förstagångsregissören Michael McCullers är mer än något annat abstinensmedicin för den som som väntar nya avsnitt av 30 Rock som för närvarande har juluppehåll.

Det är också slående likt 30 Rock på ytan: Tina Fey spelar framgångsrik affärskvinna som har en excentrisk chef. På det privata planet är hon singel och börjar längta efter barn. Så långt identiskt. Sedan tar filmen en annan riktning när Feys karaktär i filmen anlitar en surrogatmamma spelad av den fantastiska Amy Poehler.

Inledningsvis är det lite som en Sex and the City-filmatisering av 30 Rock, men med skillnaden att smartheten, elakheten och satiren har fått baksätesplats bakom story och lite mer hjärta.

Det är puttrigt, och birollerna lyfter en ganska alldaglig komedi ett snäpp till: Steve Martin, Dax Shepard, Sigourney Weaver och Siobhan Fallon är alla excellenta i sina små roller.

Det är söndag. Och då är en sådan här film helt OK.

Ett liv, två dagar.

SVTs stora julhelgsatsning heter Selma och består i två entimmes avsnitt rörande författarinnan Selma Lagerlöf. Ambitionsnivån är hög: Det ser med SVTs mått mätt dyrt ut, man har anlitat Helena Bergström, Göran Stangertz och andra välkända svenska (samt danska) förmågor. För regin står Erik Leijonborg, känd från bland annat Tusenbröder.

Även upplägget är intressant: Uppdelat i två delar försöker man berätta en livshistoria genom två episoder: Första avsnittet visar upp en ung Lagerlöf med älskarinna i Italien och berättar komprimerat om hennes yngre år.
Andra delen utspelas under en dag: Dagen Selma mottager Nobelpriset i litteratur, med de turer och kontroverser som det innebär.

För en oinsatt som mig är det intressant att se människan bakom de kända verken skildrade. Jag är smärtsamt ointresserad av Lagerlöfs böcker. Fast Körkarlen gillar jag!

Jag är dock inte odelat positiv: Det är grovt förenklat, tillyxat och bitvis klumpigt skrivet för att summera ett liv på två timmar. Manusförfattaren tar sig uppenbara friheter och skapar till och med en slags fattig version av "sekundjakt på lönnmördare"-film i avsnitt två som känns direkt korkad och amatörmässigt utformat.
Helena Bergström gör vad hon kan av en märkligt skriven roll, men Alexandra Rapaport har större problem med att förmedla sin karaktär. Hon är också märkligt felcastad som den sex år äldre Sophie Elkan till Bergsröms Lagerlöf.

Kanske hade serien vunnit på att vara lite längre, lite grundligare genomförd och med ett större perspektiv. Det kanske det blir nästa gång.. Får man önska en serie om Göran Tunström, som ju också var en framstående Sunne-bo?

Något gott ur något medelmåttigt

Satt och slötittade på Mickey Blue Eyes från 1999 igår efter kalkonmiddag, och den är verkligen ingen pärla.

Men någon har haft den goda smaken att ha med ett gäng Paolo Conte-låtar i filmen, vilket fick mig att återupptäcka den sköna snubben: Såg en dokumentär för några år sedan av den kände sångaren som väl kan beskrivas som en Italiensk Serge Gainsbourg (eller för all del Cornelis Vreeswijk).

Glömde sedan av honom, men med Hugh Grants hjälp så blev jag igår påmind.

Trevligt!

Komedramemelothrill-film

Mig veterligen är det bara Pedro Almodóvar som kommer undan med de där riktigt skeva prylarna i sina filmer som ändå känns helt naturliga:

I Volver från 2006 kretsar historien om två hårt arbetande systrar som kämpar för att få vardagsbudgeten att gå ihop. I ett nafs blir man som publik involverad i incestuösa våldtäkter, undangömda lik, en mamma som spökar, en cancersjuk granne som skall ställa upp i en perverterad form av talkshow, en fallfärdig restaurant som får ett lyft av ett glupskt filmteam och så vidare och så vidare.

Och alltsammans känns helt naturligt, helt självklart utifrån premisserna i filmen man ser. Möjligen är detta Almodovars största talang: att väva ihop melodram, tragedi, komedi och i det här fallet spansk Hitchcock och ändå få det att funka och inte kännas sökt eller konstruerat.

Inte lika bra som Hable con ella eller Todo sobre mi Madre kanske, men vilken film kommer upp i den klassen egentligen?

Cold.

Anthony Minghella, som dog i mars i år var svag för episka historier. The English Patient, The Talented Mr. Ripley och Cold Mountain är tre exempel på stora, komplexa litterära verk han filmatiserat. Den sistnämnda (från 2003) gick på TV ikväll.

Det är en lång film. Den har speakerröst. Den har cutesy scener och feta stråkar. Vackra, nedskitade Hollywoodstjärnor och prydligt ihopknutna historier.

Proffsigt, snyggt, genomarbetat och rätt själadödande, faktiskt.

Yeah baby, Yeah baby, you not gonna shit right for a week!

Bad Santa från 2003 i regi av Terry Zwigoff på TV2. Här är en idé: Varför inte visa denna film varje julhelg och på så sätt skapa en ny, lite mer balanserad jultradition än Kalle och hans vänner som har något feberdrömsaktigt i sin beständighet och sin ständiga upprepning.

Billy Bob Thornton har aldrig varit bättre!

Heaven help us

Religulous från i år i regi av Larry Charles (Borat-regissören) är en underhållande dokumentär i vilken Bill Maher granskar religion i olika former. Jag använder ordet dokumentär i ordets mest liberala betydelse, då detta lika väl skulle kunna betraktas som en besk komedi eller ett tragikomiskt brandtal till förnuftet.

Jag var skeptisk när jag hörde talas om filmen, men blev positivt överraskad när jag väl såg filmen: Det här är underhållning, och även om Maher slår in vidöppna dörrar, så är det med panache och högt underhållningsvärde.

Roligt, mer än upplysande. Men också skrämmande snarare än fnissigt. Rekommenderas!

Jul hos föräldrarna...

Kvällen slutatde med att vi såg Mamma Mia! från i år regisserad av Phyllida Lloyd som päronen fick i julklapp på DVD.

Har redan sett musikalen live, och har en osunt positiv inställning till musikaler i stort. Mitt betyg blir således ologiskt högt med tanke på den kvalité filmen egentligen besitter.

Det är liksom bara fånigt, överdrivet, förljuget... trevligt. Och jag orkar inte förklara eller försvara mer än så.

Dags att göra om listan

Mister Lonely från 2007 är Harmony Korines comeback till filmen efter år av heroinmissbruk ute i en husvagn i någon obestämd öken(!).

Och det är en remarkabel film han har presterat: Det handlar i huvudsak om en ung Michael Jackson-imitatör som blir inbjuden till ett kollektiv av kändisimitatörer som flytt till ett litet chateau i Skotska högländerna där de lever "in character" dygnet runt.

Men det handlar också om en samling nunnor som av misstag upptäckt att de kan flyga. Allt under uppmuntrande överseende av en präst spelad av Werner Herzog.

En scen när huvudrollsinnehavaren får ett gig som Michael Jackson på ett ålderdomshem och i hysteri slutar med att ropa "Ni måste inte dö!" till de förvirrade pensionärerna är klassiskt tragikomisk på sant Korine-vis.

Och Anita Pallenberg dyker upp som Englands drottning minsann!

Om inte detta räcker som rekommendation så vet jag inte vad mer som kan tilläggas.

Förrutom att det är roligt, vackert och rörande. Och att Samantha Mortons Marilyn Monroe är fantastisk (liksom Diego Lunas Jackson). Inte lik, nödvändigtvis, men fantastisk.

Och att jag får göra om min årsbästalista på stört. Den här filmen kvalar med lätthet in på topp tre.

R-e-k-o-m-m-e-n-d-e-r-a-s, bokstaverar jag.

Längst fram i skivbacken del 8

Vem? Sort Sol

Vad? Everything That Rises Must Converge! från 1987

Varför? Som så många andra skivor jag älskar kom jag i kontakt med Sort Sols musik genom den omedelbara bekantskapskretsen. För mig blev detta soundtracket till en sommar av idogt festande, vilket gör att låtarna alltid får mig att känna ett visst mått av nostalgi när jag lyssnar på den. Detta är dock inte självklart: Danskarna i Sort Sol har i och med den här skivan skapat ett ganska mörkt och kargt (om än hookigt) album som definitivt låter tidlöst och som inte visar några tecken på att ha åldrats. (Ha i åtanke hur musik lät 1987!)

Vad hände sen? Frekventa medlemsbyten gör Sort Sols katalog ganska spretig och deras musik har spridits över olika genrer över åren. Lars Top-Galia (fantastiskt artistnamn) lämnade bandet 2004 och intet nytt material har sett dagens ljus sedan dess, mig veterligen.

Vansinnig konsekvens? Inte så vansinnig kanske, men mitt första besök till Roskilde var katastrofåret 1991. Mycket av besöket kretsade kring Iggy Pop och Sort Sol i husvagnen jag bodde i. För mig var det Iggy. Och även om jag inte ens har vaga minnen av den konserten, så bräcker jag Stefan, som förfestade så hårt före Sort Sol-konserten i husvagnen, med Gammeldansk och sporadiska tjut i form av "Sort Sooool!" att han inte ens lyckades lämna soffan för att ta sig till konserten till slut.
Det blev en tyst hemfärd för hans del dagen efter.

Vilka filmer är låtarna med? Vet faktiskt inga, men gitarristen Peter Peter har gjort en hel del filmmusik.

Små detaljer gör en bra film. Men inte alla detaljer

Jag har ingen aning om hur det gick till när Martin Asphaug fick lov att filma Håkan Nessers roman Kim Novak badade aldrig i Genesarets Sjö, men jag har en teori:

Martin: -Snälla?
Håkan: -Näpp.
Martin: -Schyssta då. Kom igen?
Håkan: -Njaäääee.
Martin: -Jag VILL, jag VILL, jag VILL!
Håkan: -Ok då. Men då måste du filma PRECIS SOM DET STÅR I BOKEN, RUBB OCH STUBB, RÄTT IGENOM.
Martin: -Eh, jaha. Det kanske inte blir en direkt bra film, om man gör så?
Håkan: -Vill du filma boken, eller inte?
Martin: -Ja, jo, Ok, vi gör väl som du tycker då.
Håkan: -Jag skriver manus. Så blir det ordentligt gjort.
Martin: -Jaha.

Nu är filmen inte så dålig. Den är till och med bra med svenska mått mätt, men den försöker alldeles för mycket. Här finns en voice-over (som man skall passa sig för!) som är den mest överflödiga jag sett sedan Little Children. Här finns små kameratricks som är så overkill-betonade att man skruvar sig lite lätt när man tänker på hur filmskaparna high-fivat varandra när de kommit på tricksen...

Och så vore det kul med skådisar som kunde agera lite naturligt. Eller skådisar som spelar bröder som har dialekter från samma landsända av Sverige...

"Everything is illuminated, and nobody looks all that good"

Operation Filmmaker från 2007 i regi av Nina Davenport är ett smärre underverk: På ytan ser detta ut att vara filler på DVD-utgåvan av Everything is Illuminated, men man inser snart att detta är något helt annat, mycket mer intressant.

Allt börjar med att regissören (och skådespelaren) Liev Schreiber förbereder ovan nämnda film, när han ser ett reportage om en ung kille från Bagdad på MTV. Killen heter Muthana Mohmed och brinner för film mitt i allt kaos i krigets Irak.

Schreiber får en snilleblixt: Varför inte låta Mohmed få jobba bakom scenerna på filmen i Prag? Hans och filmens respektive historier har många beröringspunkter. Sagt och gjort, Mohmed får sin livs chans och hänger med Hollywoodfolk och inkvarteras i swank våning i Prag en sommar. Ett problem bara:

Snubben tar liksom inte chansen.

Mohmed gnäller över sina uppgifter, visar sig opålitlig och skarvar rätt friskt med sanningen om sitt förlutna. När han får chansen att sätta ihop en blooper-reel till wrap-partyt går han ut och festar istället. Det går, kort sagt, inte bra för honom.
Men mirakulöst nog lyckas han hålla sig borta från Irak, och det är här det börjar bli riktigt intressant: Folk i Muthana Mohmeds närvaro tvingas rannsaka sig själva: "Är han skyldig oss sin tacksamhet?" "Är motiven att ta hit en Irakisk kille så hedersvärda när man gräver under ytan?" "Vem utnyttjar vem?"

Intensivt, närgånget och absolut fascinerande om ett levnadsöde i skuggan av ett helt lands monumentala sönderfall.

Rekommenderas varmt!

Kvickt. Och giftigt.

Jeremy Piven har hoppat av pjäsen Speed the Plow av David Mamet på grund av kvicksilverförgiftning. Pivens läkare hänvisar till Sushi och kinesisk medicin som boven i dramat. Enligt honom hade Piven tecken på neuro-fysiska skador och han kunde till slut inte lyfta armarna.

Mamet verkar dock inte helt övertygad, då han uttalar sig så här om händelsen:

"I talked to Jeremy on the phone, and he told me that he discovered that he had a very high level of mercury," Mamet said. "So my understanding is that he is leaving show business to pursue a career as a thermometer."

Han är rolig den där Mamet. På ett sådär lite elakt sätt som får mig att fnissa förtjust.

Spotify+Last.fm=Sant!

Ny funktion hos Spotify: En enkel inställning gör att Last.fm läser av vilka låtar som spelas.

Otroligt: Nu kan jag lyssna på musik gratis, lagligt, samt hålla ordning på musiken i listform.

En dröm för en pank nerd som jag.

Hey Bullitt, it's been a year, you gonna catch this fucking guy or not?

Köpte Zodiac igår och såg den igen. Har sett den en gång tidigare på bio och kommer ihåg besvikelsen från biobesöket först och främst.

Låt mig förklara:

Det finns få unga filmmakare (som dessutom varit videofilmsregissörer för Paula Abdul bland annat) med ett sådant inflytande över nutidsfilmen som David Fincher. Efter Se7en har mannen varit oerhört uppmärksammad för allt han gjort, med varierande slutresultat.
Så kom äntligen Zodiac och förhandssnacket var lovande: Fincher har gjort en vuxen film, utan sina patenterade åkningar och tricks. Bara stämning, historieberättande och kvalité. Och så var det ju.
Fast jag kände ironiskt nog när jag satt i biograffåtöljen att jag ville ha något mer. Nästa steg i crime-genren. Och jag ville att Fincher skulle ta det steget. Han hade ju gjort det ett tiotal år tidigare med Se7en, så varför inte igen?

Istället fick jag mig en osedvanligt ocineastisk historia till livs: Lösa trådar, återvändsgränder, idogt oglamoröst och faktiskt oremarkabelt polisarbete i 162 minuter.

162 minuter!

Fincher hade upp till 80 omtagningar i vissa scener. Ville ha allting autentiskt. Som det verkligen var. Det är synd. Vi fattar, utan att göra ett stopp i handlingen i tjugo sekunder för att någon upptäcker ett brev som sedan inte kommer att inverka på handlingen. Vi förstår att polisen stod och stampade år ut och år in. Vi fattar efter 45 minuter.

Det är oerhört välgjort. Det känns oerhört angeläget för Fincher att berätta historien. Men det är också en historia som passar filmmediet oerhört illa. Även vid en andra tittning, tyvärr.

Det är oerhört ljummet.

Plain Man

Jimmy Carter - Man from Plains är en dokumentär från 2007 i regi av Jonathan Demme och följer ex-presidenten Jimmy Carter på hans USA-turné lanserandes sin provokativa bok "Palestine: Peace Not Apartheid".

Det är ett närgånget porträtt av en djupt ödmjuk man som outtröttligt jobbar för fred och mänskliga rättigheter på ett högst ödmjukt och nedtonat vis, utan intresse för att vinna ära och berömmelse. Lite som Bonos diametrala motsats, ungefär. Carter är långt över åttio och håller i dokumentären ett högre tempo än vad jag någonsin gjort. För vissa är presidentskapet ett livstidsjobb, framgår tydligt.

Paradoxalt nog är dokumentärens eventuella svaghet den absoluta godhet som Carter visar upp: Han och hans fru läser ifrån bibeln var kväll för varandra. Han börjar gråta när han pratar om sin mor. Han hälsar på ALLA i hela filmen (enda jobbiga ögonblicket är i ett flygplan när han sträcker fram näven och en kvinna låtsas som hon inte ser honom. Det är några låååånga sekunder). Han flyger reguljärt, naturligtvis. Han är lite för bra för att vara sann, helt enkelt.

Men en schysst dokumentär är det som polaren Eric rekommenderat. Och man är lite avis på Carter att han alltid får åka poliseskort vart han åker, blåljus genom rödljus. Alltid. Bliss!

Vitt brus

Min senaste besatthet rör audioböcker; böcker på band, som det heter i Sverige.

Har just tagit mig igenom Don DeLillos "White Noise" från 1985 som är en central bok i hans författarskap och även inom 1900-tals litteraturen av att döma om vad jag läst om boken runtom på nätet.

Och det är bitvis riktigt bra: Den första tredjedelen är riktigt bra, för att sedan sacka betänkligt i andra tredjedelen. Den sista är dock bra igen, och helhetsintrycket är positivt, om inte översvallande.

Berättelsen rör Jack Gladney och hans problem. Han undervisar i Hitlerkunskap vid ett ansett Universitet i USA och har ett bekvämt liv till den dag ett kemiskt moln seglar över den lilla staden han bor i med sin tredje fru och tre barn. Här öppnas en hel ond burk med mask och Gladney får lära sig både det ena och det andra om sig själv och sin familj under resans gång.

Kolla upp, eller lyssna upp om tid finnes.

There is no second act in American filmmaking...

Faran med att ha få filmer under bältet är att man verkar bli iskall när en film floppar.

Jonathan Glazers andra film var Birth, en film som jag personligen gillar, men ingen annan människa i världen uppskattade. Den blev en jätteflopp, och eftersom han endast hunnit göra en film tidigare (Sexy Beast, som mer var ett kultfenomen än en blockbuster) så verkar han nu vara ännu en i raden av misstrodda gamla musikvideoregissörer som inte får chansen igen.

Det är synd, för filmen han planerade att göra heter Under The Skin och beskrivs så här:

"Set in Scotland, Under the Skin tells the story of an alien living on Earth in human female form, who plucks hunky male hitchhikers from the road, fattens them up, kills them and then ships them to her home planet to be served as a delicacy for the upper class."

Är övertygad om att det här åtminstone skulle bli sevärt och intressant, även om Glazer inte skulle lyckas göra en kioskvältare av materialet.

Mer möjligheter för chanstagare som Glazer, tack!

Same same but different

Gangs of New York går på TV hela kvällen typ. Det är en lång historia. Jag hyrde den när den kom ut på DVD och den bekräftade för mig teorin om att filmregi är en ung man/kvinnas jobb. Det är få regissörer som blivit bättre eller varit bibehållet bra efter sextio. (Men det finns undantag) Scorsese räknade jag ut i och med Cape Fear 1991. Det har varit ganska trött och tillrättalagt efter det. Effekter för effekternas skull, liksom.

Aldrig har det väl varit tydligare än med There Will Be Blood häromåret: Paul Thomas Anderson uträttar underverk i en lång film som också utspelar sig i början av förra sekelskiftet med Daniel Day-Lewis i huvudrollen. Scorsese skapade ett gigantiskt sömnpiller med sitt multimiljon-epos med samma eller som sagt bättre förutsättningar.

Här är en tanke: Påtvingad pensionsålder i Hollywood. För att hålla mediet vitalt, menar jag?

Tveksam. Igen.

Var sugen på att stanna uppe och kolla på Oscargalan nästa år, med tanke på det filmutbud som föreligger.

Sedan fick jag reda på vem som skulle leda spektaklet. Nu är jag inte lika säker på att jag vill sitta uppe hela natten.

Hollywood: Yta framför Innehåll. Som om det vore en nyhet...

Det är lördag 13/12 idag.

Ett halvårs väntan är över: El Clásico kl. 22:00 ikväll!

Bliss!

Spotified

Joy of joys! Har idag fått en inbjudan till Spotify och måste säga att jag är mycket positiv. Programmet finns i tre nivåer; gratis (med lite reklam) "daypass" (9 kr för en dag, reklamfritt), och en värstingvariant som heter "premium" (99 kr per månad, reklamfritt).

Idén är enkel: Det handlar om en gigantisk jukebox. Varken mer eller mindre. Man kan inte ladda hem något till datorn, men å andra sidan är det gratis. Dessutom kan man fixa spellistor, så förutsatt att man sitter och lyssnar på musik vid datorn som gör jag, så är det perfekt. Om man står ut med en kort reklamsnutt var tionde låt. Och det kan man ju, när man kan lyssna på en mängd gamla och nya låtar man inte visste man ville höra.

För närvarande är gratisversionen en beta-version, varför man bara kan bli medlem genom inbjudan, men jag förmodar att detta kommer att ändras framöver.

Här finns det potential, definitivt, i ipreds kalla skugga, och urvalet är helt OK, för att vara ett program och företag i startgroparna, som man väl ändå får kalla det.

Som kompisen Ulric sa: "jahapp, då har nog last.fm gjort sitt för den gode Ucke. Har fått spotify-konto. "

I second that, säger jag. Lite försiktigt...

To nerdly go where no man has gone before

Efter att ha sett Trekkies från 1997 i regi av Roger Nygard som rör de överlägset mest fanatiska entusiasterna som finns: Star Trek-fans, så ställer man sig snart frågan:

Varför?

Och svaret kommer för ens inre ungefär lika snabbt, och är ofrånkomligt:

Varför inte?

Skall man hårddra det hela lite så är det absolut inte mer korkat att slaviskt följa en "uppbygglig" TV-serie religiöst än just en religion. Eller trender, musik och sport heller för den delen.

Dokumentären som sådan balanserar på en knivsudd mellan att vara en Christopher Guest-rulle och en bonusdokumentär på en Star Trek DVD. Och det är naturligtvis ett konststycke. Väl värd en titt, även om man till slut inser att man sett liknande grejer förr.

Märkligt hur en film om fanatism kan framkalla ett svagt leende och till slut en lätt axelryckning och ett matt skakande på huvudet.

Några lustigheter dock: Kvinnan i filmen som blivit omtalad i tidningar då hon vägrat att ta av sig sin Star Trek uniform när hon skulle göra Jury Duty känns igen från Tina Fey i 30 Rock den här säsongen. Och så är hon förkrossande lik Jerri Blank från Strangers With Candy.

Och scenen med den unge killen som får ett utbrott när telefonen ringer mitt under intervjun och skäller ut sin inte ont anande kompis på andra änden är nästan för bra för att vara sann!

Det blir nog till att stanna uppe för att träffa Oscar...

...när den tiden kommer: Om man kollar vilka filmer som är nominerade för bästa film vid Critics Choice Awards, så kan det bli en spännande prisgalesäsong:

"Changeling"
"The Curious Case of Benjamin Button"
"The Dark Knight"
"Doubt"
"Frost/Nixon"
"Milk"
"The Reader"
"Slumdog Millionaire"
"Wall-E"
"The Wrestler"

Det här kan bli riktigt roligt!

Böcker som borde filmatiseras del 8

Paul Auster är en författare som tyvärr inte bara visar på en dalande skrivform, utan har även gjort sitt bästa för att fläcka ner sitt rykte genom att envisas med filmskapande.

Hittills har han regisserat tre och en halv film; Smoke, Blue in the Face, Lulu on The Bridge och The Inner Life of Martin Frost. Jag har sett de tre första av dessa och de pendlar från ljummet till uselt.

Den bästa filmatiseringen av en Austerbok som jag sett är den sorgligt bortglömda The Music of Chance. Och det var 1993. Ingen har ännu rört Leviathan, dock. Min favoritbok av Auster. En fascinerande historia om Ben Sachs, en udda man med intressanta idéer och en spännande historia som berättas av författaren Peter Aaron, hans gamla studiekamrat. För ett exempel på hur känslan i boken är så kan man bilda sig en uppfattning av bokens första paragraf:

"Six days ago, a man blew himself up by the side of a road in northern Wisconsin. There were no witnesses, but it appears that he was sitting on the grass next to his parked car when the bomb he was building accidentally went off. According to the forensic reports that have just been published, the man was killed instantly. His body burst into dozens of small pieces, and fragments of his corpse were found as far as 50 feet away from the site of the explosion."

Mannen är Ben Sachs, och boken berättar varför.

En skön New York-känsla, ett märkligt levnadsöde och intressanta karaktärer hade gjort det här till en fantastisk film för duktiga skådespelare som agerar efter idén att "Less is More" och en regissör som tänker likadant. Och som inte är rädd för lite politisk kontrovers.

Och en sak till: Personligen tänker jag på den här boken varje gång jag hör låten "Take Five" med The Dave Brubeck Quartet, som gick om och om igen på CD-spelaren när jag läste Leviathan en tio-tolv år sedan.

Den måste ju självklart vara signaturmelodi!

Let's play Boll!

Först och främst skall kredd ges: Tack för tipset herr Poop!

Visiting Uwe från i år av Fabian Hübner är en ganska basic dokumentär och porträtt av regissören Uwe Boll. Men den har två saker som lyfter den några snäpp över godkänt-gränsen: Ambitioner och ett tacksamt intervjuobjekt.

Historierna om Uwe Boll är många och underhållande: Hur han lovat att sluta göra film om en petition med en önskan att han skall lägga ner kameran för alltid får en miljon underskrifter. Om hans boxningsmatch mot tre kritiska bloggare filmades och snarare blev regelrätta misshandelsaffärer. Om hans hatbrev till Michael Bay där han dissar hans kokainerande, horberoende och allmäna uselhet.

Naturligtvis skall alla de ovanstående applåderas.

Dokumentären målar ett ganska sympatiskt porträtt av en inte vidare intelligent doer som är besatt av film. När jag säger "inte vidare intelligent" menar jag dock inte dum, snarare... inte så begåvad som regissör.

För det är här det blir intressant: Uwe Boll är usel. Vilket ger dokumentären en extra dimension i scener när Boll rabblar 70-talsklassiker i ena stunden för att sedan hänvisa till egna Zombie Massacre, en film han ser "har många möjligheter i premissen"

Skön dokumentär. Med ett härligt överraskande slut. Två gånger om!

Finns att se gratis här (i alla fall för närvarande) och så är den befriande opretentiös och kort: Runt 50 minuter. Men det räcker alldeles utmärkt!

That's just a Japanese sex toy in daddy's bed.

Den roligaste TV-serien i modern tid lades ned mitt i säsong tre. Den hette Arrested Development och jag har skrivit om den tidigare här.

Fem avsnitt in i säsong tre är 30 Rock på god väg att bli nästa Arrested Development. "The Tina Fey-show" har gått från bra till riktigt bra från första till andra säsongen. Och nu, en bit in i säsong tre är det makalöst bra. Faktum är att det är så bra att det börjar bli risk för nedläggning när som helst nu.
Nämen, jag är seriös: Snacket går om låga tittarsiffror och höga kostnader (cameos av Steve Martin, Jennifer Aniston och Oprah Winfrey är antagligen inte gratis...) gör att 30 Rock ligger i riskzonen att läggas ned, vilket ju naturligtvis är en stor skandal. Och fullkomligt väntat.

Ah, man minns tillbaka på gamla goda tider när Seinfeld fick tre säsonger på sig av TV-bolaget för att "hitta sitt uttryck". Det känns som att det betalade sig i sista änden, eller?