När jag sitter och tittar på ett avsnitt om E-nummer i mat gjord av BBC och med Stefan Gates som ciceron kryper en känsla av förnedring över mig. Och déjà vu.
Jag kommer plötsligt ihåg hur jag kände mig när jag såg Yes Men Fix the World tidigare i år.
Båda dokumentärerna behandlar ämnen jag finner intressanta, båda är gjorda med väl tilltagen budget och båda är rappa, snärtiga och kvicka i berättandet.
Men jag tror att film-/tvmakarna anser mig vara helt dum i huvudet.
Jag som tittare behandlas som en prepubertal tonåring med koncentrationssvårigheter i TV-soffan: Det skall visas närbilder på precis allt som händer och med en förklarande voice over i exakt varenda segment. Speakern har det där barnprogramtonläget som man lärde sig att hata någon gång när ens ålder gick från en- till tvåsiffrigt. Och det är putslustigt, klämmigt och allt det där.
Frågan som infinner sig är således: Vem tror film-/TVmakarna att de gör sitt verk för? Imbeciller som måste få allt förklarat för sig både i bild och ljud simultant av en lekfarbror?
Varför tror nämnda producenter att sådana människor skulle vara intresserade av tillsatser i mat respektive culture jamming?
Gör om, gör rätt.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar