När jag surfade runt på nätet och kollade filmbloggar hittade jag ett inlägg jag själv skrivit på en annan filmblogg den 6 november 2009. Tyckte det var intressant då inlägget säger en del om läget vid tidpunkten: Det var alla tiders finanskris och det var dåligt rakt igenom. I den andan skrevs alltså detta inlägg. Det är lite full of itself och det känns som om att jag vill bevisa kunskaper på ett tröttsamt sätt, men så här har jag ju skrivit, så då får jag stå för det... Håll till godo!
Det har alltid funnits en vilja att förutsäga trender i kulturen. Jag tänkte leka lite med en fiktiv kristallkula och koncentrera mig på filmer. Hur kan de tänkas se ut framöver? Hur kommer världens tillstånd med bankkriser och global miljöförstöring påverka utbudet på filmfronten om säg, ett år eller två?
Min plan för att se framåt är att se bakåt. Det finns en liknande tidsepok för sisådär 80 år sedan i USA: Depressionen. Överallt i media jämförs vår samtid med den som svepte över världen mellan 1929 och fram till 1933 ungefär.
Vad var populärt runtom på biograferna på den tiden? Vad gick man och såg med familjen? Vilken typ av skådespelare var stora? Vilka genrer var populära?
Jag tar det lite enkelt inledningsvis: De fyra vinnarna för bästa film under depressionsåren är i tur och ordning: All Quiet on the Western Front, Cimarron, Grand Hotel och Cavalcade. Vad är då dessa för typ av filmer? Tja, som alltid när man kommer till Oscarsvinnare så snackar vi inte direkt komedier. Det är en blandning av krig, drama och thriller och olika hybridvarianter mellan dessa. Vissa saker förändras aldrig alltså.
Men om man sedan kollar på vilka genrer som faktiskt var stora så framträder en något annorlunda bild. Screwball-komedier som de med Katherine Hepburn, James Stewart och Cary Grant mfl. var enormt populära. Folk ville ha underhållning, inte bli påminda om sitt privata elände. Och skulle det inte skrattas så skulle det skakas om ordentligt: Man sköt ständigt på gränserna (som man inom filmindustrin i Hollywood själv satt upp, i jämförelse med den svenska, mer raka filmcensuren) vad gällde våld och sex. Little Ceasar med Edgar R. Robinson och She Done Him Wrong med Mae West rörde om i moralgrytan med sitt våld respektive sin lösläppta attityd.
Annars var glamour och flärd mycket populärt: The Philadelphia Story och filmer som den erbjöd en stunds flärdfull eskapism med lite beska kommentarer insprängda i manus riktade ”mot det fina folket” för att behaga gemene man i biopubliken.
Så, om man skall titta framåt, vad kan vi vänta oss? Ja, några namn känns säkra att rabbla upp som säkra kassakor de närmaste åren om historien upprepar sig:
Jim Carrey får stå för den nya Screwball-komedin. George Clooney och Scarlett Johansson får stå för flärd, lyx och tjusighet. Gärna i svala kärlekskomedier med en lätt ironisk touch.För provokationerna chansar jag: Det har länge varit populärt med riktigt slaskig skräck. För länge. Det kommer säkert att vända, och istället riktar jag blicken mot 80-talets oomkullkastliga hjältar: Muskelmännen. Rambo blev förra året något av en överraskande hit, och den var riktigt brutal mellan varven. Vad sägs om en återgång till våldskulturen på bio från 80-talet men med mer blod, tarmar, och bortsprängda kroppsdelar?
Förlåt vad sa ni? Låter det inte intressant? Är ni trötta på Carreys gumminylle? Vill ni ha Clooney i mer matiga roller och har ni insett att Johanssons talanger endast är två, vilka inte har något med skådespeleri att göra? Vill ni att Stallone skall slaktas som den Belgian Blue-tjur han mer och mer verkar vilja efterlikna?
Ja, det är ju möjligt. Jag ger inget drömscenario. Jag spånar i hur det kanske skulle kunna se ut.
Förresten: Det är depression all over. Det skall inte vara så jävla kul.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar