Tinkering

Man måste älska Tomas Alfredson.

Jo, det måste man. Som svensk, filmintresserad person är det tillsammans med Ruben Östlund just Alfredson som är filmsverige internationellt just nu. Och visst känns det bättre än säg, Håfström och trötte Hallström?

Så jag knallade iväg och kikade på Tinker Tailor Soldier Spy på bio, då jag anade att detta nog skulle avnjutas på stor duk. Och jodå: Varenda scen skulle kunna plockas isär, freeze-frejmas och ramas in. Så ofantligt snyggt. Hela tiden. Filmen igenom.

Sen är det väl här någonstans, i gränslandet mellan form och innehåll som vattendelaren dyker upp.

Om jag får gissa (och det får jag ju: det är ju min blogg) så tror jag Alfredson funderat på vilken form hans film skulle ha redan på planeringsstadiet och sedan valt ett manus som passar formen, snarare än tvärtom. För det känns väldigt Alfredsonskt. Väldigt tillbakadraget, snyggt, lite hotfullt och med djävulen i de (minutiösa) detaljerna.

Inget skrivs tittaren på näsan. Vi bjuds på väldigt få publikfrieriscener. Le Carré som överförfriskad julfestfirare i cameoform är det enda jag kunde se. Och lite Jussi Björling på soundtracket i förbifarten.

Men ansatsen görs inte att få med publiken på en hisnande jakt på den skyldige a lá Bournefilmerna. Nej, Alfredson gör en film, visar att han gör en film och låter aldrig publiken glömma att vi ser en film.

Inte allas kopp te kanhända, men för oss som gillar det är det den bästa kopp te vi fått i oss på väldigt länge. Och det bästa till sist: det känns som om att Alfredson bara börjat.