Välkommen till för 100 år sedan!

När jag glad i hågen slet upp paketet som trillat ned på hallmattan och höll fram filmen som låg däri, tog min sambo den ur min hand och tittade på baksidetexten.

Hon fnös till.

När jag frågade vad som var fel ryckte hon på axlarna och mumlade "Äh, det är så typiskt bara" Jag bad henne utveckla, varpå hon läste högt från texten på baksidan av DVD-fodralet:
"... when he falls for Drew Preston, Dutch's sultry, strong-willed girlfriend..."

- Ja? Undrade jag.
- Det är bara konstigt att kvinnor alltid får epitetet "sexig" "kurvig" eller "utmanande" när de beskrivs, medan männen sällan eller aldrig beskrivs så. Eller alls, för den delen, när det kommer till utseende eller sex appeal.

Jag funderade. Jag mumlar något om att Drew Preston i boken som filmen Billy Bathgate (som baksidetexten kommer från) faktiskt handlar om ÄR just sexig och spelar på denna sexighet. Men jag tystnar snabbt.
Varför måste detta verkligen anges i texten? Förklarar det saker om handlingen som skulle te sig obegriplig om man inte skrivit ut det? Och hur beskrevs männen i dessa texter?

Tankarna började rulla i den halvtomma och hemmablinda delen av hjärnan som är hemvist för filmkunskap och könsstudier.

Fade out.

Klipp till köksbordet två dagar senare. En man och en kvinna dricker kaffe och kvinnan läser baksidetexten till filmen Out of Sight från 1998:

"Jack Foley är den mest framgångsrika bankrånaren i Amerika. Den dagen han rymmer ifrån fängelset, stjäl han något som är mycket mer värdefullt än pengar -Karen Siscos hjärta. Hon är klok, vacker och sexig, men olyckligtvis också dotter till en polisman..."

- Vänta lite, säger mannen som avbryter kvinnan när hon återger texten: Är det inte Clooney som spelar på sin sexighet för att komma ur knipor och när han rånar banker? Flirtar med kvinnan i kassan när under själva rånet och sådär? J.Lo är väl mer ett badass som råkar vara kvinna? Smäcker på en gangster och gillar att skjuta pistol? Och för den delen: "En framgångsrik bankrånare"? Verkligen? I filmen åker Clooneys karaktär fast åtminstone två gånger och berättar om långt fler vändor på kåken. Ligger det inte lite i en bankrånares natur att man liksom från början misslyckats med allt, och nu fått nöja sig med att råna banker?

Vi (jo, paret vid köksbordet är naturligtvis min sambo och jag) börjar på allvar diskutera det här med baksidetexter: Vem skriver dem? För vilken publik? Hur redigeras denna text?

Min sambo hade några veckor tidigare berättat för mig om Bechdel-testet man kan göra på filmer. Troligtvis är jag den siste i världen som hört talas om detta test. Det är enkelt, intressant och obönhörligt nedslående ur jämställdhetsperspektiv. Det går till som så att man tar en film och ställer följande tre frågor:

1. Finns det mer än en kvinna i filmen?
2. Pratar dessa kvinnor med varandra?
3. ... om något annat än män?

Resultatet är ofta deprimerande ur genusperspektiv, och även om testet inte nödvändigtvis säger något om den specifika filmen som sådan så skvallrar det ändå mängder om hur filmbranschen och marknaden ser på jämställdhet i film. Kvinnan som sexig utsmyckning, bi-historia eller som hjältens "pris".

Filmen som medium är ganska ungt, bara drygt hundra år vilket jämfört med måleriet och författandet inte ens är en blinkning. Och mycket har hänt på de hundra åren. Mycket har hänt bara på de senaste tjugo: när originalversionen av Footloose härförleden avnjöts i hemmet reagerade jag på flera saker som skiljer sig på en ungdomsfilm från åttiotalet och en som kommit 2011. Först och främst att man valt en skådespelare i huvudrollen som bevisligen inte kan ta ett enda danssteg utan som mer eller mindre idrottar sig igenom dansnumren. Så skulle det inte gå till idag. Tyvärr.

Men också mörkare och läskigare skillnader: När flickan i den kvinnliga huvudrollen (en titel som även den känns omodern när man funderar kring den) beslutar sig för att göra slut med sin pojkvän för att hon fallit för Kevin Bacons idrottsdans, slutar det med att den svikne pojkvännen brutalt brottar ned henne på marken, misshandlar henne och förnedrar henne. Nu har jag inte sett nyinspelningen av filmen, men jag vågar lova att denna scen fått stryka på foten i den nya versionen som verkar ligga ganska nära originalet av att döma av trailers och lösryckta scener. Det och att ungdomarna kan dansa då.

Så visst är vi på rätt väg. För det är vi som bestämmer vad som skall visas på våra multiplex till syvende och sist. Det må gå långsamt, men det fungerar. Kontanterna är kung och filmbolagen vill tjäna lika mycket som läsk- och snacksjätten i foajén. När den stora massan tröttnat på misogyn dynga så slutar man göra skitfilm i högbudgetkostym i stil med till exempel Den Siste Scouten och vi får istället se en Bruce Willis komma in från kylan och göra avbön genom självparodi i filmer som Red härförleden.

Det går framåt, men det tar tid. Jag rannsakade mig själv och listade filmerna jag sett på bio i år (efter filmfestivalen) för att se hur många av dessa filmer som klarat Bechdel-testet. Jag har sett sju filmer sedan februari där inte ens hälften av dem klarar testet: Melancholia, Bridesmaids och Contagion fixar det. Tree of Life, The Adjustment Bureau, Source Code och The Ides of March lyckades inte.

Jag upprepar: De lyckades inte ha två kvinnor i respektive film. Som pratade med varandra. Om något annat än en man.

Häpnadsväckande.