Vi och dom och vi

Det finns en utbredd missuppfattning om Göteborg Filmfestival. Jag märker den främst bland kollegor och äldre: tanken är att det är lite "skitnödigt" och därför inte för dem. "Har du dammat av baskern nu då?" blev jag frågad idag. Konsensus tycks finnas bland de som aldrig besökt festivalen att den består av svartvit film från forna östblocket.

Jag brukar skratta bort de två första kommentarerna eller kommentarer som dem. Inte för att jag nödvändigtvis tycker de är så fantastiskt kul, men för att det är enklast så.
När "konstigheten" kommer på tal brukar jag dock slå bakut: "Det är inte så konstiga filmer. Det där är bara en fördom" brukar jag protestera.

Varför gör jag det? det är ju konstig film? Det finns ju säkerligen svartvit film från forna östblocket att avnjuta om man känner sig hugad. Men jag vill inte erkänna det. Det känns så jävla enkelt. Så klyschigt.

Faktum är ju att de flesta människor som inte frekventerar festivaler som denna i många fall troligtvis inte har ett genuint filmintresse. För många är trots allt filmer som produceras utanför USA eller Sverige "konstiga" "svåra" eller "utländska".

Så varför reagerar jag på detta överhuvudtaget?

Jag antar att det har att göra med det faktum att det retar mig lite när det ska fnysas åt en företeelse eller person som vill skrapa lite på ytan. Lyfta på en sten eller två och utforska lite grand.

Lika platt som det blir att håna någon för att denne hängt på låset för att se den senaste Lasse Åberg-rullen på bio, lika fantasilöst är det att göra det motsatta. Att inte kunna se värdet i att förkovra sig i en idrott, ett hantverk eller en konstart är inte bara trångsynt. Det är värre än så: det är fantasilöst.

I övrigt vill jag meddela att filmen jag ser fram emot mest i år heter Carnage. Det är en komedi med stora stjärnor som får bred Sverigepremiär på bio bara någon vecka efter filmfestivalen.