Jag: Ambivalent och Surt Medelålders.

Vigilante Vigilante: The Battle for Free Expression ställer till det lite för mig. En dokumentär av Max Good om tre så kallade "buffers" borde vara öppet mål och en enkel dokumentär att ta ställning till. Varför man nu måste ta ställning hela tiden, men det är en annan historia.

En "buffer" är en person som målar över graffiti och taggar. I den här dokumentären har man letat upp tre sådana karaktärer och följt dem mer eller mindre nära. Alla tre visar sig vara vita arga män i medelåldern som "fått nog".

Vad är då mitt problem med en sån här film? Det låter väl som ett lysande upplägg? Ja, jag håller med. Och det är en bra dokumentär, men jag inser att jag lite obehagligt står på buffrarnas sida lite mer än vad jag är villig att erkänna för mig själv.

För att vara en person som tatuerat in ett citat av Jean-Michel Basquiat på kroppen som han brukade klottra på husväggar downtown i New York på det glada 80-talet, är jag förvånansvärt konservativ här. Fan, jag har till och med döpt den här bloggen efter del av nämnda citat.

Vad är då problemet?

Ja, jag antar att jag så otroligt sällan tycker att graffiti och taggar tilltalar mig. Jag gillar i regel tomma ytor i stadsmiljöer. Jag gillar oklottrade dörrar och husväggar. För mig signalerar det inte död stad, som det gör för konstnärerna i filmen. I nästa andetag är jag djupt fascinerad av New York på 80-talet: En förhållandevis farlig stad, full av knark och kriminalitet (jämfört med hur staden ser ut idag) som var fullständigt nedklottrad.

Här kommer Broken Windows-teorin in i dokumentären. I korthet och mycket förenklat går det ut på att man vårdar områden som är fattiga och kriminella: Lagar rutor, tar bort klotter och håller efter grönytor. På detta sätt har man tyckt sig kunna påvisa att kriminalitet och vandalism har minskat och den allmäna levnadsstandarden gått upp. Som exempel har man delar av nämnda New York.

Nåväl. Att kladda över någons konst, är det Ok? Varför får man inte måla en bild av en flaska på en vägg, men Coca Cola får sätta upp en stor ful jävla billboard på samma vägg?

Och vad händer om man buffrar över klotter med en färg som sticker ut? Neongul? Rosa? Är det då nytt klotter?

Frågorna är många, och jag vet inte var jag står riktigt. Jag tenderar nog ändå att känna lite för graffitikonstnärer som jag gör med gatumusikanter: Bara för att jag går förbi dig utan att ge dig pengar när du sitter och slaktar en Dylanlåt på din akustiska gitarr så betyder det inte att jag inte tycker om musik. Jag kanske inte ens tycker din version är så dålig. Jag vill bara välja själv när jag vill höra det. När graffitikonstnärerna pratar om det offentliga rummet som något där alla skall få uttrycka sig med sin konst glömmer de sådana som mig, som vill slippa få ful konst kastad i ansiktet i tid och otid.

Fast, det finns undantag. Och jag är ambivalent.