PAY FOR SOUP

Jag: Ambivalent och Surt Medelålders.

2012-02-01T09:38:00.006+01:00

Vigilante Vigilante: The Battle for Free Expression ställer till det lite för mig. En dokumentär av Max Good om tre så kallade "buffers" borde vara öppet mål och en enkel dokumentär att ta ställning till. Varför man nu måste ta ställning hela tiden, men det är en annan historia.

En "buffer" är en person som målar över graffiti och taggar. I den här dokumentären har man letat upp tre sådana karaktärer och följt dem mer eller mindre nära. Alla tre visar sig vara vita arga män i medelåldern som "fått nog".

Vad är då mitt problem med en sån här film? Det låter väl som ett lysande upplägg? Ja, jag håller med. Och det är en bra dokumentär, men jag inser att jag lite obehagligt står på buffrarnas sida lite mer än vad jag är villig att erkänna för mig själv.

För att vara en person som tatuerat in ett citat av Jean-Michel Basquiat på kroppen som han brukade klottra på husväggar downtown i New York på det glada 80-talet, är jag förvånansvärt konservativ här. Fan, jag har till och med döpt den här bloggen efter del av nämnda citat.

Vad är då problemet?

Ja, jag antar att jag så otroligt sällan tycker att graffiti och taggar tilltalar mig. Jag gillar i regel tomma ytor i stadsmiljöer. Jag gillar oklottrade dörrar och husväggar. För mig signalerar det inte död stad, som det gör för konstnärerna i filmen. I nästa andetag är jag djupt fascinerad av New York på 80-talet: En förhållandevis farlig stad, full av knark och kriminalitet (jämfört med hur staden ser ut idag) som var fullständigt nedklottrad.

Här kommer Broken Windows-teorin in i dokumentären. I korthet och mycket förenklat går det ut på att man vårdar områden som är fattiga och kriminella: Lagar rutor, tar bort klotter och håller efter grönytor. På detta sätt har man tyckt sig kunna påvisa att kriminalitet och vandalism har minskat och den allmäna levnadsstandarden gått upp. Som exempel har man delar av nämnda New York.

Nåväl. Att kladda över någons konst, är det Ok? Varför får man inte måla en bild av en flaska på en vägg, men Coca Cola får sätta upp en stor ful jävla billboard på samma vägg?

Och vad händer om man buffrar över klotter med en färg som sticker ut? Neongul? Rosa? Är det då nytt klotter?

Frågorna är många, och jag vet inte var jag står riktigt. Jag tenderar nog ändå att känna lite för graffitikonstnärer som jag gör med gatumusikanter: Bara för att jag går förbi dig utan att ge dig pengar när du sitter och slaktar en Dylanlåt på din akustiska gitarr så betyder det inte att jag inte tycker om musik. Jag kanske inte ens tycker din version är så dålig. Jag vill bara välja själv när jag vill höra det. När graffitikonstnärerna pratar om det offentliga rummet som något där alla skall få uttrycka sig med sin konst glömmer de sådana som mig, som vill slippa få ful konst kastad i ansiktet i tid och otid.

Fast, det finns undantag. Och jag är ambivalent.

We're born alone and we die alone.... who wants a scotch?

2012-01-31T08:56:00.007+01:00

Det går bra för Yasmina Reza. Hon är bland annat författare till två pjäser som gått för utsålda hus runtom i världen. Först var det Art och nu senast God of Carnage som presenteras i filmad form på festivalen med regi av Roman Polanski.

Liksom Art är detta ett kammarspel, i det här fallet fyra personer i ett rum i en timma och tjugo minuter. Jodie Foster, Kate Winslet, Christoph Waltz och John C. Reilly gör samtliga bra ifrån sig med ett manus som rimligtvis måste vara en skådespelares våta dröm: Vasst, roligt, provokativt och smart.

Historien kretsar kring två barn som börjat bråka på en lekplats, med blodvite som resultat. De fyra föräldrarna skall sedan prata igenom händelsen som civiliserade människor på lunchen hemma hos det ena paret. Det slutar naturligtvis i katastrof.

Framförallt är detta en komedi, ett fack man kanske är mest van att finna C. Reilly i. Här gör han det intressanta valet att spela sin karaktär med en lätt hörselnedsättning. Jag vet inte annars hur jag skall förklara att han ropar ut sina repliker filmen igenom. Jag klagar dock inte: Det funkar alldeles utmärkt för hans bullrige, småtröge och burduse karaktär.

Polanskis regi är utmärkt, vilket jag inte var orolig över. Death and the Maiden är filmad på ett snarlikt vis och även den har en slags behaglig klaustrofobi över sig, även om just den var annorlunda på alla andra punkter.

Carnage är årets roligaste film så här långt.

Cynism som affärsidé

2012-01-31T08:21:00.005+01:00

Det är så otroligt svårt att göra en kritiskt granskande dokumentär om något vars tanke i grund och botten är god. Léa Pool gör ett försök och lyckas delvis.

I Pink Ribbons, Inc. granskar hon den mångmiljardindustri som rosa bandet-kampanjen blivit. Visst, det samlas ihop rekordmycket pengar år för år, men på vilket sätt? Och var går pengarna? Och till vilket pris?

Barbara Ehrenreich skrev för några år sedan boken Bright-sided: How the Relentless Promotion of Positive Thinking Has Undermined America som blev uppmärksammad runtom i världen. I Sverige fick boken titeln Gilla Läget och syns på bokhyllor lite varstans i affärer och boklådor.

I boken beskriver Ehrenreich hur hon fick bröstcancer och den uppsjö av goda råd hon då fick av läkare och insatta. Hon skulle ta fighten, se cancern som en gåva och framförallt vara positiv. Ehrenreich ilsknade naturligtvis till.

Det gör hon även i filmen som riktar in sig på Rosa Bandet-jippon och dess ansikte utåt i media. Det är skrämmande att inse cynismen i hur Avon och Estee Lauder med många fler använder sig av Rosa Bandet-namnet som ett försäljningstrick för att pumpa ut sina egna varor, som innehåller cancerfarliga ämnen.

Det samlas in mängder med pengar, men sedan släpper man bollen lite grand. Det är svårt att veta var pengarna går, och någon riktig organisation kring cancerforskningen finns inte. Kritiska röster menar på att man köper sig fri från problemen genom att samla ihop pengar som till syvende och sist så här långt inte gjort så hemskt stor nytta.

Samtidigt är det svårt att inte uppskatta alla dessa volontärer som offrar tid och energi på att göra världen lite bättre för sina medmänniskor. Det hade varit lätt att för Pool göra en exploativ dokumentär där hon korsklipper mellan hysteriska cancertåg och det hospice för dödligt sjuka kvinnor som Pool besöker, där kvinnor berättar sina historier. Men Pool har mer hjärna och hjärta än så.

Det är torrt och pratigt. Lite långt och det är mycket som skall med. Men det känns ofantligt viktigt.

Hoppas denna dokumentär kommer på TV. Överallt.

Starkt, lyhört , smärtsamt. Och så Dolly.

2012-01-30T08:12:00.010+01:00

Jessica Nettelbladt har i dokumentären Jag är min egen Dolly Parton ändrat fokus från att göra en renodlad konsertfilm om ett antal svenska artister som valt att hylla Dolly Parton genom att ge sig ut på vägarna och framföra hennes låtar, till att istället skildra fem kvinnoöden. Detta är till publikens stora lycka. Slutresultatet är nämligen helt fantastiskt.

Vi får följa Gudrun Hauksdottir, Nina Persson, Helena Josefsson, Cecilia Nordlund och Lotta Wenglén på och utanför scen, i deras privatliv där de delar sina tankar om konstnärsskapet, drömmar och nederlag.

Nettelbladt har ett otroligt fint handlag med filmens huvudpersoner. Det känns nära och intimt men aldrig exploaterande. Mycket svärta och sorg kommer fram och när filmen är slut är många ögon röda och gråtsvullna. Men det finns en framtidstro och en nästan otyglad lycka i de fem kvinnoöden vi fått följa när eftertexterna rullar. Den känslan tar man med sig när man lämnar biosalongen.

Rekommenderas.

1+1=1

2012-01-29T11:13:00.004+01:00

Vi kastas in i dokumentären The Ballad of Genesis and Lady Jaye med ett virvarr av bilder på någon som ser ut som Eddie Izzards maskuline bror i drag. Det är Genesis P. Orridge, legendarisk industri- och experimentmusiker som... uttrycker sig.

Genesis pratar om sitt liv och berättar om den där gången när han gick på sexklubb och träffade vad som skulle bli hans fru, Lady Jaye. Snart listar man ut var detta kommer att mynna ut:

En kärlekshistoria som i all sin skevhet är stor och genuin och fullständigt obekymrad över allmänhetens skeptiska ögonkast. Genesis och Lady Jaye gifter sig och kläcker idén om att bli en pandrogyn enhet. Detta betyder mycket enkelt att de skall närma sig varandra så mycket till sätt och utseende att de skapar en helt ny, tredje enhet.

Äktenskap som en konstinstallation. Och varför inte?

Genesis opererar in bröst, och paret skaffar klippkort till plastikkirurgen. Detta samtidigt som makarna producerar konst som för de flesta framstår som Mycket Alternativ.

Det är en vacker, högst speciell kärlekshistoria som slutar mycket ledsamt när Lady Jaye går bort i magcancer.

Vi lämnar en omopererad hälft av en pandrogyn enhet när filmen slutar, en halva som inte tänker låta döden stoppa det pandrogyna projektet. Genesis P. Orridge fortsätter försöka närma sig den tredje singelenhet. Nu ensam, med ett stukat hjärta.

Rekommenderas.

Fattiga anekdoter om en undermålig anarkist

2012-01-29T10:38:00.005+01:00

Paul Goodman Changed My Life är en filmtitel som många med mig inte kan skriva under på.

Goodman, en författare, poet, debattör, anarkist, terapeut och intellektuell har fått sin egen dokumentär gjord av Jonathan Lee och som visas på festivalen.

Man målar upp ett porträtt av ett geni som sticker ner näsan lite överallt och som verkar bejaka rampljuset.

Välgjort, grundligt researchat och sammansatt med mycket kärlek borde detta vara en film som passar mig som handen i handsken, men gör inte det. Jag inser varför någonstans en timma in i dokumentären:

Goodmans gamla änka går omkring på deras gård och berättar för den andäktigt tyste Lee om deras liv på gården: Här uppe brukade han smyga upp och skriva. Han skrev jämnt. Och Här spelade vi krocket med vänner. Paul fuskade och var en dålig förlorare!

Jag inser att dessa anekdoter är fattiga, men de betyder än mindre när det rör en person jag inte har någon som helst anknytning till överhuvudtaget. Jag vet inte hur det är i USA men i Sverige är detta en bortglömd röst och det finns goda skäl till varför det är så: Goodmans anarkism skrapas det visserligen bara på ytan av, men det känns förlegat och naivt (Anarkism är för övrigt en så urbota korkad idé i praktiken att den får kommunism och ohämmad kapitalism att framstå som balanserade och genomförbara i jämförelse)

Goodmans bisexualitet tar sedan upp en stor del av filmen. Naturligtvis kontroversiellt på på 40-talet, men med ett skrämmande konservativt och egofixerat sken i dessa dagar: Goodman skrev några timmar på förmiddagen för att sedan promenera runt i New York i jakt på pojkar att ha sex med. Frun var hemma med barnen och Goodman satte stolthet i att alltid komma hem i tid till middagen från sina eskapader. Vem som lagade maten? Frun förstås. Frun som förbjöds att träffa någon på sidan. Anarkism? Nej, manschauvinism.

Själva idén är väl ändå att leva som man lär? Här misslyckas Goodman å det grövsta.

- Vilken douchebag, säger kompisen när vi lämnar salongen. Jag kan inte annat än att hålla med.

Konsten att sätta sig i ett fack.

2012-01-28T15:51:00.004+01:00

The Color Wheel från 2011 i regi av Alex Ross Perry utmålas som något av en Woody Allen-film i programmet. Det är lätt att förstå varför: Dialogen är knivskarp emellanåt och skratten är många.

Först och främst är dock detta en amerikansk indierulle av det slag jag brukade vara så förtjust i när det begav sig. Jag tänker Clerks och Go Fish och syftar då på budget och skådespeleri snarare än det avtryck dessa filmer gjorde i kulturen vid den här tiden. Jag snackar svartvit, grynigt och tafatt. Och jag inser varför jag slutat titta på den här typen av film.

Och jag snackar om en sak till: Det närmast tvångsmässigt provocerande i manuset som sådana här filmer har. Jag skall inte avslöja den chockerande tvisten i fjärde akten, men tyvärr är den av den sort som man kan räkna med i en sådan här film, och som känns given på ett tråkigt och billigt vis.

Det känns givet, förutbestämt och enkelt.

Synd på så rara ärter. Men håll utkik efter Carlen Altman i en av huvudrollerna som också skrivit manus. Hon kan bli något riktigt stort!

Paradise can go fuck itself.

2012-01-28T15:11:00.004+01:00

Om man läser att en film handlar om en kvinna som hamnat i koma och att mannen nu måste återknyta kontakten med sina två döttrar då denne varit frånvarande större delen av deras uppväxt, så har man inte kittlat min filmtittarnerv nämnvärt.

Om man sedan lägger till att det är en grånande George Clooney som gör rollen som pappan, att det är en dramakomedi och att den utspelar sig på Hawaii så fångar man dock mitt intresse.

Lägger man sedan till att filmskaparen är Alexander Payne och att denne kommer att vara på plats för att prata om filmen efter visningen kommer man att finna mig hängande på låset för att få en biljett till filmvisningen.
Just detta hände på smygpremiären av årets filmfestival och här sitter jag nu med film sedd och Payne hörd.

Göteborg Filmfestival träffade verkligen jackpot när man fick hit Payne: Då han tidigt blivit uppmärksammad av festivalen kommer han troget när denna kallar och så även i år. Detta är smått otroligt, då filmen är nominerad till ett flertal oscarsstatyetter och veckorna innan galan är bråda för de kampanjande nominerade.

Men Payne lämnar alltså glansen i Hollywood efter att förra veckan vunnit en Golden Globe i kategorin bästa film för att sätta sig på Draken med Gunnar Rehlin och prata med honom genom icke fungerande mikrofoner om sin karriär. Tur för oss!

Payne är rasande smart: Filmar i tre månader och klipper sedan materialet i ytterligare nio. På så sätt får han fram ytterst finkalibrerade filmer som balanserar på knivsudden av det dramatiska och det roliga utan att trilla över i vare sig det melodramatiska eller det pajiga. Han visar prov på lyhördhet, humor och arrogans i sitt samtal med Rehlin, vilket säkerligen också är nyckeln till hans framgång.

Payne lyckas med något så svårt som att göra stora dramafilmer som känns som små intima indiefilmer. Det är lite mer avskalat, lite mindre klyschigt och lite smartare, vilket får oss tittare att i gengäld känna oss lite mer clever än vi egentligen är.

Det låter lätt, men jag tror det är mycket svårt att åstadkomma.

Se själva filmen. Clooney gör bra ifrån sig med små medel. Lite töntigare frisyr och en lätt idiotiskt löpsteg kan göra underverk med trovärdigheten på en skådespelare som per automatik kallas "världens sexigaste man".

Rekommenderas!

Lost and Found

2012-01-19T13:00:00.008+01:00

När jag surfade runt på nätet och kollade filmbloggar hittade jag ett inlägg jag själv skrivit på en annan filmblogg den 6 november 2009. Tyckte det var intressant då inlägget säger en del om läget vid tidpunkten: Det var alla tiders finanskris och det var dåligt rakt igenom. I den andan skrevs alltså detta inlägg. Det är lite full of itself och det känns som om att jag vill bevisa kunskaper på ett tröttsamt sätt, men så här har jag ju skrivit, så då får jag stå för det... Håll till godo!

Det har alltid funnits en vilja att förutsäga trender i kulturen. Jag tänkte leka lite med en fiktiv kristallkula och koncentrera mig på filmer. Hur kan de tänkas se ut framöver? Hur kommer världens tillstånd med bankkriser och global miljöförstöring påverka utbudet på filmfronten om säg, ett år eller två?

Min plan för att se framåt är att se bakåt. Det finns en liknande tidsepok för sisådär 80 år sedan i USA: Depressionen. Överallt i media jämförs vår samtid med den som svepte över världen mellan 1929 och fram till 1933 ungefär.

Vad var populärt runtom på biograferna på den tiden? Vad gick man och såg med familjen? Vilken typ av skådespelare var stora? Vilka genrer var populära?
Jag tar det lite enkelt inledningsvis: De fyra vinnarna för bästa film under depressionsåren är i tur och ordning: All Quiet on the Western Front, Cimarron, Grand Hotel och Cavalcade. Vad är då dessa för typ av filmer? Tja, som alltid när man kommer till Oscarsvinnare så snackar vi inte direkt komedier. Det är en blandning av krig, drama och thriller och olika hybridvarianter mellan dessa. Vissa saker förändras aldrig alltså.

Men om man sedan kollar på vilka genrer som faktiskt var stora så framträder en något annorlunda bild. Screwball-komedier som de med Katherine Hepburn, James Stewart och Cary Grant mfl. var enormt populära. Folk ville ha underhållning, inte bli påminda om sitt privata elände. Och skulle det inte skrattas så skulle det skakas om ordentligt: Man sköt ständigt på gränserna (som man inom filmindustrin i Hollywood själv satt upp, i jämförelse med den svenska, mer raka filmcensuren) vad gällde våld och sex. Little Ceasar med Edgar R. Robinson och She Done Him Wrong med Mae West rörde om i moralgrytan med sitt våld respektive sin lösläppta attityd.

Annars var glamour och flärd mycket populärt: The Philadelphia Story och filmer som den erbjöd en stunds flärdfull eskapism med lite beska kommentarer insprängda i manus riktade ”mot det fina folket” för att behaga gemene man i biopubliken.

Så, om man skall titta framåt, vad kan vi vänta oss? Ja, några namn känns säkra att rabbla upp som säkra kassakor de närmaste åren om historien upprepar sig:

Jim Carrey får stå för den nya Screwball-komedin. George Clooney och Scarlett Johansson får stå för flärd, lyx och tjusighet. Gärna i svala kärlekskomedier med en lätt ironisk touch.För provokationerna chansar jag: Det har länge varit populärt med riktigt slaskig skräck. För länge. Det kommer säkert att vända, och istället riktar jag blicken mot 80-talets oomkullkastliga hjältar: Muskelmännen. Rambo blev förra året något av en överraskande hit, och den var riktigt brutal mellan varven. Vad sägs om en återgång till våldskulturen på bio från 80-talet men med mer blod, tarmar, och bortsprängda kroppsdelar?

Förlåt vad sa ni? Låter det inte intressant? Är ni trötta på Carreys gumminylle? Vill ni ha Clooney i mer matiga roller och har ni insett att Johanssons talanger endast är två, vilka inte har något med skådespeleri att göra? Vill ni att Stallone skall slaktas som den Belgian Blue-tjur han mer och mer verkar vilja efterlikna?

Ja, det är ju möjligt. Jag ger inget drömscenario. Jag spånar i hur det kanske skulle kunna se ut.

Förresten: Det är depression all over. Det skall inte vara så jävla kul.

Vi och dom och vi

2012-01-18T08:23:00.001+01:00

Det finns en utbredd missuppfattning om Göteborg Filmfestival. Jag märker den främst bland kollegor och äldre: tanken är att det är lite "skitnödigt" och därför inte för dem. "Har du dammat av baskern nu då?" blev jag frågad idag. Konsensus tycks finnas bland de som aldrig besökt festivalen att den består av svartvit film från forna östblocket.

Jag brukar skratta bort de två första kommentarerna eller kommentarer som dem. Inte för att jag nödvändigtvis tycker de är så fantastiskt kul, men för att det är enklast så.
När "konstigheten" kommer på tal brukar jag dock slå bakut: "Det är inte så konstiga filmer. Det där är bara en fördom" brukar jag protestera.

Varför gör jag det? det är ju konstig film? Det finns ju säkerligen svartvit film från forna östblocket att avnjuta om man känner sig hugad. Men jag vill inte erkänna det. Det känns så jävla enkelt. Så klyschigt.

Faktum är ju att de flesta människor som inte frekventerar festivaler som denna i många fall troligtvis inte har ett genuint filmintresse. För många är trots allt filmer som produceras utanför USA eller Sverige "konstiga" "svåra" eller "utländska".

Så varför reagerar jag på detta överhuvudtaget?

Jag antar att det har att göra med det faktum att det retar mig lite när det ska fnysas åt en företeelse eller person som vill skrapa lite på ytan. Lyfta på en sten eller två och utforska lite grand.

Lika platt som det blir att håna någon för att denne hängt på låset för att se den senaste Lasse Åberg-rullen på bio, lika fantasilöst är det att göra det motsatta. Att inte kunna se värdet i att förkovra sig i en idrott, ett hantverk eller en konstart är inte bara trångsynt. Det är värre än så: det är fantasilöst.

I övrigt vill jag meddela att filmen jag ser fram emot mest i år heter Carnage. Det är en komedi med stora stjärnor som får bred Sverigepremiär på bio bara någon vecka efter filmfestivalen.

Kulturpanik

2012-01-17T13:00:00.001+01:00

Hur nöjda kan inte ett företag vara när populärkulturen anammar ett ord de uppfunnit, populariserar det och böjer till det till det att det används till vardags för ett fenomen som inte har med det ursprungliga företaget att göra överhuvudtaget?

Jag tänker på Sony som utvecklade en liten bandspelare vars märke hette Freestyle. Själva bandspelarmodellen kallade man Walkman. Svenskarna missuppfattade hela konceptet och kallade Walkmannen för Freestyle in i det längsta, men Sony skrattade troligtvis hela vägen till banken.

Det finns otaliga sådana här exempel: Frigolit är ett annat.

Eller ta Podcast. Mackintoshfolket uppfann iPoden, och nätradioprogram som poppade upp funkade alldeles utmärkt på dessa små spelare. Hence: Podcast! Nu är iPoden på väg att dö i något som närmast kan betecknas som massdöd på grund av alla olika raffinerade telefoner som möjliggör mp3-spisande på ett klassiskt vis med sin telefon. Spelar ingen roll, dock: Podcast som namn är förankrat och utbudet är större än någonsin.

Någon gång om året får jag någonting som sambon brukar beteckna som "kulturpanik" då jag inser hur mycket jag missar inom ett visst kulturområde. Förra året var det böcker, och i början av detta har jag insett att jag missar ett gäng podcaster. Så jag har börjat ladda ner ett gäng olika podcaster som jag betar av för närvarande.

Här följer några tips:

Skepikerpodden (Bra svensk podcast med allt du behöver veta om allt)
Skeptics Guide to the Universe (Bra amerikansk podcast med allt du behöver veta om allt)
The Atheist Experience (Intressant program av Atheist Community of Austin. Både TV-program och podcast)
Filip och Fredriks Podcast (Duon jag är ambivalent till är som bäst här)
The Nerdist (Chris Hardwick intervjuar intressanta personer)
The Paul F. Tompkast (Paul F. Tompkins har ett varitéprogram som är obeskrivligt men roligt!)
Kevin Pollak's Chat Show (Skådisens show är egentligen filmad, men funkar utmärkt som podcast)
The Tobolowsky Files (Stephen Tobolowsky är en skådis med en oefterhärmlig röst som du sett fler gånger än du vet. Här sitter han och snackar.)

Fotot längst upp är av nämnde Tompkins som gör det live.

Avskyvärt mödan

2012-01-16T13:00:00.000+01:00

En sak jag älskar med att köpa böcker mer än jag tycker om att läsa dem är tanken på att "kanske är det här boken som ändrar allt". Tanken på att man plockar upp en bok och att man sedan kan gå omkring och deklarera att "det här är boken som jag delar upp mitt liv före och efter jag läsde".

Några Vonnegutböcker har haft den effekten. Dawkins. Hitchens. Hempel, kanske. Cheever.

Såna grejer.

Så läser man "Eating Animals" av Jonathan Safran Foer. Och det visar sig (kanske) att detta kommer att bli en sån. Foer har skrivit en bok om ämnet som ingen vill röra. Eller tala om. Eller ens tänka på: Äta djur.

Jag läser boken, förfasas och äcklas. Och här kommer det märkliga: Safran Foer berättar ingenting som jag inte sett på TV i avskyvärda klipp som svetsat sig fast i hjärnbarken. Vad jag egentligen äcklas av är att jag ju redan vet om detta, men väljer att inte tänka på det. Jag har varit vegetarian i tio år, men valde helt sonika att lägga ner hela operationen en dag 2005 då jag vaknade upp med ett ofantligt sug efter kebabtallrik.

Så har åren gått och jag har rationaliserat bort tanken på köttätandet och dess konsekvenser. Tuggat i mig både det ena och det andra.

Hursomhelst: Jag har inte ätit något kött sedan jag började läsa boken. Och jag har svårt att se mig glufsa i mig en 10-kronors burgare på McDonald's efter det här.

"Essential Reading" tror jag såna här böcker kallas.

Know the consumer

2012-01-13T13:00:00.000+01:00

När jag sitter och tittar på ett avsnitt om E-nummer i mat gjord av BBC och med Stefan Gates som ciceron kryper en känsla av förnedring över mig. Och déjà vu.

Jag kommer plötsligt ihåg hur jag kände mig när jag såg Yes Men Fix the World tidigare i år.

Båda dokumentärerna behandlar ämnen jag finner intressanta, båda är gjorda med väl tilltagen budget och båda är rappa, snärtiga och kvicka i berättandet.

Men jag tror att film-/tvmakarna anser mig vara helt dum i huvudet.

Jag som tittare behandlas som en prepubertal tonåring med koncentrationssvårigheter i TV-soffan: Det skall visas närbilder på precis allt som händer och med en förklarande voice over i exakt varenda segment. Speakern har det där barnprogramtonläget som man lärde sig att hata någon gång när ens ålder gick från en- till tvåsiffrigt. Och det är putslustigt, klämmigt och allt det där.

Frågan som infinner sig är således: Vem tror film-/TVmakarna att de gör sitt verk för? Imbeciller som måste få allt förklarat för sig både i bild och ljud simultant av en lekfarbror?

Varför tror nämnda producenter att sådana människor skulle vara intresserade av tillsatser i mat respektive culture jamming?

Gör om, gör rätt.

Välkommen till för 100 år sedan!

2012-01-12T13:00:00.003+01:00

När jag glad i hågen slet upp paketet som trillat ned på hallmattan och höll fram filmen som låg däri, tog min sambo den ur min hand och tittade på baksidetexten.

Hon fnös till.

När jag frågade vad som var fel ryckte hon på axlarna och mumlade "Äh, det är så typiskt bara" Jag bad henne utveckla, varpå hon läste högt från texten på baksidan av DVD-fodralet:
"... when he falls for Drew Preston, Dutch's sultry, strong-willed girlfriend..."

- Ja? Undrade jag.
- Det är bara konstigt att kvinnor alltid får epitetet "sexig" "kurvig" eller "utmanande" när de beskrivs, medan männen sällan eller aldrig beskrivs så. Eller alls, för den delen, när det kommer till utseende eller sex appeal.

Jag funderade. Jag mumlar något om att Drew Preston i boken som filmen Billy Bathgate (som baksidetexten kommer från) faktiskt handlar om ÄR just sexig och spelar på denna sexighet. Men jag tystnar snabbt.
Varför måste detta verkligen anges i texten? Förklarar det saker om handlingen som skulle te sig obegriplig om man inte skrivit ut det? Och hur beskrevs männen i dessa texter?

Tankarna började rulla i den halvtomma och hemmablinda delen av hjärnan som är hemvist för filmkunskap och könsstudier.

Fade out.

Klipp till köksbordet två dagar senare. En man och en kvinna dricker kaffe och kvinnan läser baksidetexten till filmen Out of Sight från 1998:

"Jack Foley är den mest framgångsrika bankrånaren i Amerika. Den dagen han rymmer ifrån fängelset, stjäl han något som är mycket mer värdefullt än pengar -Karen Siscos hjärta. Hon är klok, vacker och sexig, men olyckligtvis också dotter till en polisman..."

- Vänta lite, säger mannen som avbryter kvinnan när hon återger texten: Är det inte Clooney som spelar på sin sexighet för att komma ur knipor och när han rånar banker? Flirtar med kvinnan i kassan när under själva rånet och sådär? J.Lo är väl mer ett badass som råkar vara kvinna? Smäcker på en gangster och gillar att skjuta pistol? Och för den delen: "En framgångsrik bankrånare"? Verkligen? I filmen åker Clooneys karaktär fast åtminstone två gånger och berättar om långt fler vändor på kåken. Ligger det inte lite i en bankrånares natur att man liksom från början misslyckats med allt, och nu fått nöja sig med att råna banker?

Vi (jo, paret vid köksbordet är naturligtvis min sambo och jag) börjar på allvar diskutera det här med baksidetexter: Vem skriver dem? För vilken publik? Hur redigeras denna text?

Min sambo hade några veckor tidigare berättat för mig om Bechdel-testet man kan göra på filmer. Troligtvis är jag den siste i världen som hört talas om detta test. Det är enkelt, intressant och obönhörligt nedslående ur jämställdhetsperspektiv. Det går till som så att man tar en film och ställer följande tre frågor:

Finns det mer än en kvinna i filmen?
Pratar dessa kvinnor med varandra?
... om något annat än män?

Resultatet är ofta deprimerande ur genusperspektiv, och även om testet inte nödvändigtvis säger något om den specifika filmen som sådan så skvallrar det ändå mängder om hur filmbranschen och marknaden ser på jämställdhet i film. Kvinnan som sexig utsmyckning, bi-historia eller som hjältens "pris".

Filmen som medium är ganska ungt, bara drygt hundra år vilket jämfört med måleriet och författandet inte ens är en blinkning. Och mycket har hänt på de hundra åren. Mycket har hänt bara på de senaste tjugo: när originalversionen av Footloose härförleden avnjöts i hemmet reagerade jag på flera saker som skiljer sig på en ungdomsfilm från åttiotalet och en som kommit 2011. Först och främst att man valt en skådespelare i huvudrollen som bevisligen inte kan ta ett enda danssteg utan som mer eller mindre idrottar sig igenom dansnumren. Så skulle det inte gå till idag. Tyvärr.

Men också mörkare och läskigare skillnader: När flickan i den kvinnliga huvudrollen (en titel som även den känns omodern när man funderar kring den) beslutar sig för att göra slut med sin pojkvän för att hon fallit för Kevin Bacons idrottsdans, slutar det med att den svikne pojkvännen brutalt brottar ned henne på marken, misshandlar henne och förnedrar henne. Nu har jag inte sett nyinspelningen av filmen, men jag vågar lova att denna scen fått stryka på foten i den nya versionen som verkar ligga ganska nära originalet av att döma av trailers och lösryckta scener. Det och att ungdomarna kan dansa då.

Så visst är vi på rätt väg. För det är vi som bestämmer vad som skall visas på våra multiplex till syvende och sist. Det må gå långsamt, men det fungerar. Kontanterna är kung och filmbolagen vill tjäna lika mycket som läsk- och snacksjätten i foajén. När den stora massan tröttnat på misogyn dynga så slutar man göra skitfilm i högbudgetkostym i stil med till exempel Den Siste Scouten och vi får istället se en Bruce Willis komma in från kylan och göra avbön genom självparodi i filmer som Red härförleden.

Det går framåt, men det tar tid. Jag rannsakade mig själv och listade filmerna jag sett på bio i år (efter filmfestivalen) för att se hur många av dessa filmer som klarat Bechdel-testet. Jag har sett sju filmer sedan februari där inte ens hälften av dem klarar testet: Melancholia, Bridesmaids och Contagion fixar det. Tree of Life, The Adjustment Bureau, Source Code och The Ides of March lyckades inte.

Jag upprepar: De lyckades inte ha två kvinnor i respektive film. Som pratade med varandra. Om något annat än en man.

Häpnadsväckande.

Tinkering

2012-01-11T13:00:00.001+01:00

Man måste älska Tomas Alfredson.

Jo, det måste man. Som svensk, filmintresserad person är det tillsammans med Ruben Östlund just Alfredson som är filmsverige internationellt just nu. Och visst känns det bättre än säg, Håfström och trötte Hallström?

Så jag knallade iväg och kikade på Tinker Tailor Soldier Spy på bio, då jag anade att detta nog skulle avnjutas på stor duk. Och jodå: Varenda scen skulle kunna plockas isär, freeze-frejmas och ramas in. Så ofantligt snyggt. Hela tiden. Filmen igenom.

Sen är det väl här någonstans, i gränslandet mellan form och innehåll som vattendelaren dyker upp.

Om jag får gissa (och det får jag ju: det är ju min blogg) så tror jag Alfredson funderat på vilken form hans film skulle ha redan på planeringsstadiet och sedan valt ett manus som passar formen, snarare än tvärtom. För det känns väldigt Alfredsonskt. Väldigt tillbakadraget, snyggt, lite hotfullt och med djävulen i de (minutiösa) detaljerna.

Inget skrivs tittaren på näsan. Vi bjuds på väldigt få publikfrieriscener. Le Carré som överförfriskad julfestfirare i cameoform är det enda jag kunde se. Och lite Jussi Björling på soundtracket i förbifarten.

Men ansatsen görs inte att få med publiken på en hisnande jakt på den skyldige a lá Bournefilmerna. Nej, Alfredson gör en film, visar att han gör en film och låter aldrig publiken glömma att vi ser en film.

Inte allas kopp te kanhända, men för oss som gillar det är det den bästa kopp te vi fått i oss på väldigt länge. Och det bästa till sist: det känns som om att Alfredson bara börjat.

Ihopdragning

2012-01-10T20:28:00.005+01:00

Äntligen nytt år och äntligen dags för ny Filmfestival! Och även: Dags för avdamning av gammal blogg för att spy ur sig tankar, synpunkter och tjafs i någon vecka i tveksamt tillstånd.

Jag gör som jag gjort föregående år och mjukstartar med lite inlägg några veckor innan så jag är off and running när det smäller.

Så, kika in om du har lust. Det kommer att stjäla av ditt liv, en minut åt gången. Det är allt jag lovar.

Nytt program, ny kanal

2011-07-18T19:55:00.002+02:00

Min kompis Christian frågade mig en gång hur det gick med bandet jag vid tidpunkten spelade i. Jag sa att vi trampade vatten lite grand och inget nytt egentligen hände. Christians råd var snabbt och koncist: Byt namn!

Jag bad om ett förtydligande och han förklarade då vidare: "Om man är fast i gamla gängor ska man byta namn och på så sätt få en clean slate. På detta sätt kan inspirationen flöda och man kan få saker gjorda. Det funkar för oss." Jag funderade på det: Christians band hade bytt namn mer än något annat band jag känt till. I och för sig kände jag inte så många band så där personligen. Men en sak var säker: Bandet han spelade i hade en skattkista av alster som var rent guld. Så om det funkade för dem så borde det funka för mig. Sagt och gjort: Några månader senare hade jag och min bandkollega startat ett nytt band med ett nytt sound och ett nytt (idiotiskt) namn Och gjort inte mindre än tolv hits. Vi hade dessutom tryckt in nämnde Christian i bandet. Jag tycker inte jag missuppfattade honom, utan snarare tog hans råd med lite kreativa friheter.

Klipp till nutid. Jag spelar inte så mycket musik längre, men jag gillar att skriva. Skriva om film primärt, som ligger mig varmt om hjärtat. Jag har haft den här bloggen i några år och den kommer att bestå ett tag till inser jag, då lusten faller på i omgångar.

Dock fick jag en liten nytändning häromveckan när jag och sambon började prata High School-filmer: Vi insåg att vår gemensamma hylla i ämnet var beklämmande skral, varför vi beställde ett gäng filmer som akut fattades (Say Anything... Kom igen!) Jag kände att det vore kul att skriva om dessa filmer på bloggen, men efter att ha ögnat igenom densamma insåg jag att det inte skulle bli så bra: Filmerna, TV-serierna och böckerna jag skriver om här är av ett annat slag än ovan nämnda filmer och jag är av någon anledning smått allergisk mot för breda medieutlopp (Hej tidningen Pop!).

Så nu lyder jag Christians råd: Det finns en ny blogg. Den heter Busted For Boppin. I denna blogg avhandlas företrädesvis amerikansk High School-film och film som är närbesläktad med densamma. Mitt fokus ligger på åttiotalet då jag själv växte upp och vars filmer formade mig, men som sagt, spektrat är brett och kommer enbart att avgränsas med mitt envåldshärskande tycke och min haltande smak.

Ni är välkomna in på en titt här där jag förberett ett antal inlägg och en layout jag känner speglar sidans ton. Hoppas ni har skoj och kommer tillbaka!

I Blame Coco

2011-07-16T20:07:00.006+02:00

Hittade en sida som streamade dokumentären Conan O'Brien Can't Stop från i år. Jag är en sucker för sådana här grejer: Conan, förbjuden av NBC att framträda på TV i sex månader efter sin oglamorösa sorti från the Late Show, beslutar sig på att bege sig ut på vägarna för att roa människor, berätta sin sida av historien och hålla en del av sin stab anställda när han själv inte kan jobba inom TV-mediet.

Turnén säljer ut på ett kick så snart den offentliggörs och snart bär det ut på arenorna för en klassisk vaudeville-show med kameror som fångar allting på och av scenen. En slags comeback-turné-komedi-film om ni vill. Det låter väl fint?

Men om inget händer då?

Jo, Conan fyller husen och gör en slags variant av sin Late Show kväll efter kväll. Det är hektiskt och slitsamt. Rösten är grov och raspig av ett tajt schema, man märker en trötthet som infinner sig efter några veckor men ett ännu större driv att stå på scen, att ta plats och synas.

Men inget händer egentligen. Turnélivets "insanity" består i att så många vill komma till showens "meet and greet" efter föreställningen. Conan är rädd att rösten inte håller om han skall prata med alla dessa människor efteråt, kväll efter kväll. Inte precis "Don't Look Back" alltså.

Vad som utkristalliseras är en man med en massiv can-do mentalitet och ett ofantligt behov av att synas. Att denne man egentligen vill vara en musiker och att han verkar vara en hyvens kille. Det tänder inte riktigt till. Det finns ingen konflikt och det är svårt att känna underläges-vinkeln när protagonisten åker privatchartrat plan till gigen.

Lik förbannat sitter man där och blir lika förvånad över den där klumpen i halsen man har gemensamt med Conans assistent när hon skall ta farväl av honom efter sista giget: Hon tittar in i kameran och pekar förvånat på en tår som trillar ner för kinden och tycks säga "Var kom den här ifrån?" Och jag stirrar dumt tillbaka in i skärmen, sväljer hårt och tänker "Jag vet inte."

Släpps den 23 September.

The Thing is this:

2011-07-15T11:57:00.005+02:00

Efter att ha sett trailern för en prequel till The Thing som släpps i år, sjönk hjärtat som förväntat ner i mjält-trakten. Det ser minst sagt ospännande ut. Onödigt, överflödigt och klassiskt Hollywoodskt fegspel. Sedan inser jag plötsligt:

The Thing från 1982 som jag är väldigt svag för är också en nyinspelning av en film. Denna gång från The Thing from Another World från 1951.

Vad är då skillnaden? Det 30 år mellan varje nyinspelning eller som i det senare fallet "prequel" och båda bygger på samma idé från början. Inbillar jag mig att det inte satt någon och gnällde på valpen Kurt Russell som inte skulle kunna rubba ett hår på Kenneth Tobeys huvud när Carpenter gjorde sin nyinspelning?

Naturligtvis är jag ute på djupt vatten och känner mig som något av en gnällspik och bakåtsträvare. Det var bättre förr? Gud förbjude.

Det finns dock anledning att fundera kring bastardiseringen av termen "Nyinspelning". Jag vet inte när det började men jag hörde det första gången när Mark Wahlberg satt hos Letterman och la ut texten om Planet of the Apes för ett tiotal år sedan. Det här var ingen nyinspelning, menade Wahlberg, utan "en re-imagening av originalet". Lettermans ansiktsuttryck vill jag minnas var obetalbart. Den tycktes mig uttrycka tanken "What a load of hogwash!".

Sedan dess har det gjorts varianter på detta tema, nu med "Prequel" som den dominerande formen. Här har filmbolagen hittat en gyllene medelväg: Man är fria att använda vilka skådespelare man vill, elastiskt förhållningssätt till originalfilmens manus och man har en trogen publik från originalet som förhoppningsvis återvänder till cineplexen för att spendera pengar på godis och dispenserläsk.

Jag har endast sett trailern för The Thing i regi av Matthijs van Heijningen Jr. så jag kan naturligtvis inte uttala mig om dess brister och/eller förtjänster. Men kanske är det så att det gått inflation i prequels, sequels, reboots, spin-offs och re-imagenings.

Och i så fall är en sak säker: Jag hoppas stenhårt att Ridley Scott lyckas få folk i biograffåtöljerna med sin Prometheus som egentligen skulle vara en prequel till Alien men som Scott sägs tyckte kunde stå på egna ben.

En sådan inställning känns fräsch i rådande filmklimat.

Aldrig ensam, Alltid ensam.

2011-07-10T15:45:00.001+02:00

Så fick jag slutligen dokumentären B.I.K.E. i postlådan. Och äntligen, efter en sinnessjuk svit av dagar med "vackert väder" har jag även sett åttionio minuter cykel- och alternativ livsstils-porr.

Anthony Howard och medregissören Jacob Septimus har lyckats nästla sig in i det väldigt privata cykelgänget Black Label Bike Clubs lokalavdelning i New York för att granska en subkultur från insidan. Man har valt att förankra filmen kring regissören Anthonys försök att komma in i klubben som fullvärdig medlem istället för som när filmen startar vara en hang-around.

Det är ett väldigt naket porträtt främst av Howard som målas upp: En narcissistisk, självcentrerad man med höga konstnärliga ambitioner men med lite utdelning på den fronten. Dessutom med tydliga missbruksproblem. Frustrationen han känner för cykelklubbens tvekan att ta med honom i gemenskapen delas inledningsvis med publiken, men ju längre filmen går och ju längre Howard sjunker ner i sitt missbruk och irrationella beteende, ju mer förstår man Black Labels avståndstagande.

Intressant är cykelklubbens modus operandi: Man har vänt konsumtionskulturen ryggen och hänger sig åt dumpster diving för att få tag i mat, kläder och cyklar. Det finns ett mycket tydligt politiskt ställningstagande mot miljöförstöring i klubben men också ett mer aktivistiskt politiskt engagemang som kändes aktuellt så här några veckor efter "tioårsjubiléet" av Göteborgskravallerna. Själva cyklandet presenteras i dokumentären när Black Label gör massdemonstrationer genom New Yorks gator på sina hembyggda cyklar och framförallt, genom jousting, när man rockar gammal hederlig tornérspel fast med specialbyggda cyklar, där man svetsat på en cykelram på en annan. (Här är ett exempel där man jobbar med brinnande lansar)

Filmmakarna följer med när New York-falangen åker och hälsar på originalklubben i mellanvästern, inte helt utan friktion: Här ser man cyklandet som en stil, medan New York-gänget ser sig mer som en politisk rörelse.

Till syvende och sist handlar dock filmen B.I.K.E. mindre om cyklar och politik och mer om gemenskap. Att hitta sin egen skara människor man vill vara med. Som någon menar i filmen: Vi vill inte att alla skall skaffa en cykelklubb. Det enda vi bryr oss om är att vi faktiskt har en. Och alla får ju inte plats. Det är på så sätt bisarra konkurrenter med namn som The Happy Fuck Clown Club händer...

Jag tittar på dokumentären, roas av den och stänger av den. Funderar på den gamla klassiska klyschan varför alla individualister alltid ser likadana ut och har samma uniform. Om varför en klubb för oliktänkare inte vill släppa in en oliktänkare i gemenskapen (Jodå, Anthony eller Tony som han kallas, växer med filmens gång. Vi kanske inte direkt tycker om honom, men vi sympatiserar med honom vid filmens slut).

Sen kommer jag på mig själv att inse att jag fanimig inte tackat nej till att gå med i en cykelklubb för fräna minicyklister i Göteborgsområdet.

Rekommenderas!

Holly utan Wood

2011-06-30T19:24:00.006+02:00

Jag läste en intressant intervju med Elijah Wood på AV Clubs hemsida där den unge herrn med all rätt beklagar sig för journalisten över dagens Hollywood. Anledningen att han lägger ut texten om det klimat som råder i filmbranschen kommer när han blir tillfrågad om varför han nu gör TV istället för film.

Wood noterar att film går i cykler och att när det på sjuttiotalet var regissören som var herre på täppan, blev det på åttiotalet producenten som var den som hade kontrollen över produkten. På nittiotalet ynglade de stora bolagen av sig och startade underetiketter för smalare indiefilm utan det omedelbara breda anslaget. Så kom 00-talet när dessa småbolag gick under ett efter ett och bolagen fick naturligtvis panik. Det är någonstans här som Michael Bay och hans fratboy-style-kollegor gör entré på scenen. Bolagen har panik och är (som vanligt sedan femtiotalet) i kris. Inget utrymme för smal film alltså.

Ett talande exempel på detta är att Woody Allen, en man som nästan alltid går med vinst med sina filmer som plötsligt inte kan få finansiering för att göra film i sitt kära New York utan måste söka sig till till Europa för spons. Anledningen? Jo, han går med vinst, men inte jättevinst. Bara några miljoner. I dessa tider när film gått och blivit så ofantligt dyrt är det en enorm risk att göra film. Och då vill man ha en vinst på miljoner med en, två eller tre nollor efter.

Nåväl. Detta vet väl alla och envar. Men det är intressant att se hur TV-mediet går åt exakt motsatt håll. Kabelkanaler som HBO, Showtime och Starz jobbar på sjuttiotalsvis och låter filmskapare ha full kreativ kontroll över sin produkt. Ofta med hyfsade tittarsiffror och enormt medialt genomslag som följd. Och detta mediala genomslag verkar ju i sin tur generera pengar med tanke på att serier som Mad Men, Californication och Breaking Bad får förnyat förtroende säsong efter säsong.

Så nu stoppar Elijah fingret i vädret och känner varthän vinden blåser. Han överger -tillfälligt- filmskeppet för att paddla runt på TV-flotten tills vindarna vänt. Om metaforerna tillåts. Och jag klandrar honom inte. När exempelvis ett solitt politiskt drama känns som två halvdana avsnitt av Vita Huset förstår jag inte hur den Hollywoodska storfilmen ska ro runt sina produktioner. När stjärnor är viktigare än manus blir resultatet alltid undermåligt. Och när man försöker vara alla till lags blir det ju som bekant ingen som blir nöjd i förlängningen.

Hatten av Elijah! Hoppas nu din ganska säkra satsning på en australiensisk succéserie slår väl ut så du kan ligga lågt till nästa filmvåg dyker upp!

Slutet på en era, slutet för allt. Och det är vackert.

2011-06-23T20:16:00.009+02:00

Biobesöken duggar inte längre lika tätt som de en gång gjorde. Detta beror på flera olika orsaker som jag inte skall gå in på här, men i korthet kan man säga att jag avlägger samtliga besök till närmsta biograf under en kort, intensiv period i skarven januari/februari varje år. Det är då filmfestivalen går av stapeln. Men det finns naturligtvis undantag.

Jag insåg efter festivalen i Cannes att jag var tvungen att stångas med den ohyfsade pöbeln på stadens cineplex minst två gånger framöver: Dels för von Triers Melancholia och dels för Malicks The Tree of Life.

Man slänger sig lätt med epitet som genier och auteurer till höger och vänster i konversationer där stor film behandlas. Min ståndpunkt är klar: Auteurfilmen är på väg att dö (på gott och ont) men två filmskapare som fortfarande trotsar strömmen och gör film som inte kan förväxlas med några andra regissörer finns kvar.

Så nu har jag gått och sett två filmer. Och jag är helt slut.

Melancholia känns som film nummer två i en ny trilogi av von Trier (han är ju förtjust i sådana, gubben) som behandlar tro och vetande, sorg och kärlek samt ångest och rädsla. Antichrist var ett tydligt stilbrott från föregående filmer (Manderlay och Direktøren for det hele) men också en återgång till hans tidigare, visuellt storslagna filmer (Forbr ydelsens element och Europa) som han en gång var förknippad med.

En alternativ titel för Melancholia skulle kunna vara "Ett pajigt bröllop på Tjolöholm är bara upptakten till eländet" men det är det nu lyckligtvis inte. Detta är filmen von Trier gjort för att artikulera den depression han brottats med i många år och som gjort honom helt inkapabel till att arbeta eller ens fungera normalt. Det är en deprimerande, vacker och bitvis fascinerande film om Justine som inte lyckas hålla sin depression stången ens på sin livs lyckligaste dag; sitt eget bröllop. Det är också historien om planeten Melancholia som är på väg att krascha rakt in i jorden och om människans bristande förmåga att greppa sin egen dödlighet.

Mycket är skrivet om von Triers utspel i Cannes och efterspelet därav. Inte många som sett filmen har dragit parallellen mellan Justines beteende på sin bröllopsdag och von Triers beteende på världspremiären av sin nya film, vilket jag tycker är lite märkligt.

Idag var jag så och såg Terrence Malicks film om livet, döden, och människans fantastiska litenhet: The Tree of Life.

Jag har försökt att läsa så lite som möjligt om filmen för att hålla förväntningarna på en rimlig nivå, men det har naturligtvis varit omöjligt. Det jag trots allt läst är att Malick skulle kunna ha gjort en femstjärning film på 90 minuter men valt att göra en pretentiös "larger than life"-rulle på 140 minuter istället. När jag gick ut från bion kände jag lite samma sak. En mästerlig skildring av uppväxten i södern och första kontakten med ondska, skuld och livets mörka sidor behöver kanske inte The Big Bang, Dinosaurier och en grubblande Sean Penn i svart kostym som dramatiskt vacklar genom en dörr mitt ute i en öken.

Men jag tänker snart om.

Ovan nämnda detaljer gör nämligen skillnad. Från att vara ett habilt hantverk av ett proffs är det nu just en film av en man som inte verkar vilja nöja sig med en snygg, tajt slutprodukt utan en film som faktiskt vill säga något mer. Som har ambitioner och pretentioner som vanliga filmskapare kompromissar bort på manusstadiet. Gör man en film var tionde år kanske man har lite licens att få filma det man verkligen bryr sig om?

Jag har mina invändningar och reservationer både vad gäller Melancholia och The Tree of Life, men jag är helt på det klara med att båda filmerna är mästerverk av våra två sista auteurer. Så det har varit ett bra filmår i år. Och nej, jag tänker inte nämna David Lynch.

McGee Wiz!

2011-02-06T12:54:00.007+01:00

Upside Down: The Creation Records Story är en dokumentär om indiebolaget framför andra. Grundad av den vilde Alan McGee som agerar ciceron genom det digra filmmaterial vi presenteras i hundra minuter.

Det är roligt, välgjort, nostalgiskt och proppfullt med bra musik.

Så vad är problemet? Tja, jag tror för egen del problemet ligger hos mig: Hur många musikdokumentärer kan man se om kreativa människor som festar och knarkar för mycket för att sedan springa rakt in i väggen innan man slutar bli berörd och fascinerad?

Ett antal färre än jag har, antar jag.

Det är ett viktigt musikdokument Danny O'Connor har satt samman. McGee visar sig vara mer än ett partymonster: Han har näsa för vad som funkar. Han nosar upp band som Ride och The Jesus and Mary Chain bland många, många andra.

Sedan kan man ju inte lasta honom för Oasis. Och Noel Gallagher är jävligt kul i dokumentären.

Bra, men inte lika fantastisk som en del av musiken.

Trevligt också att Mark Gardener från Ride (som gjort filmens score), O'Connor och McGee var på plats för en kort Q and A efter filmen!

"TRØLL!"

2011-02-06T12:34:00.005+01:00

"André Øvredal har gått och gjort en norsk Cloverfield". "André Øvredal har gått och gjort en norsk Blair Witch Project" hördes det mumlas runt om på festivalen.

Så var det nu inte. André Øvredal har gått och gjort något av en parodi av ovanstående filmer, skulle det visa sig.

Trolljegeren är en mycket underhållande monsterkomedi från grannlandet västerut. Tre glada mediestudenter rekvirerar ut en kamera och ljudutrustning från högskolan de går för att jaga rätt på den tjuvjägare som skjuter björn i trakten. De snubblar på något mycket större.

Bokstavligen.

Det är liksom bara att luta sig tillbaka och bli underhållen. Snyggt och roligt. Rappt och proffsigt.

Och trollen, vars design utgått från Theodor Kittelsens tuffa målningar, är ursnygga!

Festivalen peakar

2011-02-06T11:57:00.007+01:00

Mark Romanek, mannen bakom ca 70 % av världens snyggaste musikvideos, har gått och blivit med film. Jaså, tänker man då. Det struntar väl jag i, Jag har ju inte glömt Tarsem Singhs The Cell och andra "yta före substans"-äventyr från förr.

Ja men se, då har du fel! Romanek har tonat ner det tekniska och satt skådespelarna i främsta rummet. En adaption av Kazuo Ishiguros roman, bearbetad av Alex Garland har fått bli Romaneks debut. Och vilken debut det är sedan!

Historien om de tre vännerna Kathy, Tommy och Ruth känns inledningsvis som en sval, väldigt engelsk film i internatskolemiljö. Men riktigt så enkelt är det inte. Never Let Me Go är en Science Fiction-film också. Men på det sätt som jag är så förtjust i: Inga rymdstationer på månen, inga rymdmonster och inga intergalaktiska krig. Här handlar det istället om en alternativ verklighet i vilken man på 50-talet utvecklat sjukvården på ett sätt som gör att människan kan bli hundra år gammal.

Men ingen omelett om man inte knäcker några ägg, som Stalin sa. Något som de tre vännerna bittert får erfara.

Skådespeleriet med Keira Knightley, Carey Mulligan och Andrew Garfield, castingen, regin samt miljöerna är fantastiska och vilar mot ett lysande manus som väcker många tankar och känslor.

Om jag satt och lipade på filmvisningen? Jodu: Ett gäng. Damn you Mulligan och din ledsna uppsyn!

Festivalens (och årets hittills) bästa. Rekommenderas varmt!

Julle och Världssamvetet

2011-02-04T13:08:00.006+01:00

Julian Schnabel, konstnären som blev regissör, borde lägga sig till med mellannamnet Blandar och Ger. Vi snackar en konstnärssjäl som gjorde sin första film vid 45 års ålder. Detta är hans femte film om man räknar konsertpekoralet Berlin. Kanske är det för mycket begärt att kräva en jämn nivå på sin filmkanon, men jag gör det ändå.

Jag har sett fyra av Schnabels filmer på bio då hans filmer ofta är visuellt spektakulära. Två har varit bra, två har varit allt annat än bra. Miral, filmen jag sett idag, hamnar tyvärr i den senare kategorin.

Historien om Palestina - Israel konflikten är ett behjärtansvärt och angeläget ämne, men liksom filmen Gandhi så gör inte detta automatiskt en bra film.

Schnabel gör sitt bästa för att göra det intressant, och upplägget med att berätta historien genom ett antal kvinnoöden (främst då Mirals) är inte så dum. Detta räddar dock inte filmen: Skådespeleriet är svajigt, dialogen är smärtsamt dålig bitvis, karaktärerna så grovt uthuggna och endimensionella att det ibland känns om inte rasistiskt så i alla fall fördomsfullt.

Vill man vara lite elak (och det vill jag) kan man sammanfatta Schnabels filmkarriär så här långt som följer:

Basquiat - Schnabel utforskar konsten med bra, om än svajigt, resultat.
Before Night Falls - Schnabel utforskar författarkonsten med svajigt, om än ganska bra resultat.
Fjärilen och Glaskupan - Schnabel utforskar sin dödsångest med lysande resultat.
Berlin - Schnabel utforskar Lou Reeds klassiska platta från '73 med katastrofalt resultat.
Miral - Schnabel utforskar Palestina - Israel konflikten, manar till fred, men lyckas ändå förolämpa båda sidor, publiken och tar sig samtidigt vatten över huvudet.

Lär din läxa, Julian: Din talang ligger i att subjektivt fundera runt ämnen. En historisk och nästan overkligt komplicerad konflikt är inte ett perfekt ämne för dig.

Festivalens största besvikelse så här långt. Sorry Knutsson.

WOMB -There it is!

2011-02-03T15:59:00.005+01:00

Eva Green spelar Rebecca som skiljs från sin barndomskärlek för att sedan återknyta med honom tolv år senare. Dock råkar kärleken Tommy ganska snart ut för en olyckshändelse och omkommer. Vad göra? Tja, då detta är några år in i framtiden så klonar hon helt enkelt Tommy och uppfostrar honom som sin son. Som man ju gör med sin ungdomskärlek.

Allt är dock inte frid och fröjd: I framtiden ser man ner på kloner: De är inte lika mycket värda som "riktiga människor". Och snart får Tommy reda på sanningen. Saker går därefter söderut, om man säger så.

Regissören Benedek Fliegauf har i filmen Womb primärt jobbat med sceneriet. Eller snarare avsaknaden av något. Det är otroligt stiliserat och snyggt.

Som oftast med sådana här filmer så har jag svårt att bli berörd. Det är inte självklart att det är meningen heller, i och för sig. Jag tror ordet jag letar efter är haunting.

Oh well, helt Ok. Fast Eva Green ser ut som Malin Berghagen.

Boys with toys

2011-02-03T10:04:00.003+01:00

Nikolaus Geyrhalter har raskt gått och blivit en favorit när det kommer till dokumentärer. Och då skall man betänka att jag såg min andra film av honom igår. Allentsteig är en dokumentär om ett militärt träningsområde i Österrike, om dess historia, soldater och även lokalbefolkningen som råkar ha oturen(?) att bo där.

Låter upphetsande? Nej? Skall jag då lägga till att det inte förekommer någon musik i filmen samt att man som vanligt hoppat över speakerröst?

Vad vi får istället är funderingar i bildform. Narrativen skapas i åskådarens huvud. Liksom syfte och mening. Det är till exempel för mig väldigt komiskt att se fyra karlar träna att köra pansarvagn i en föreläsningssal i full krigsmundering stirrande på en filmduk. Med kikare.

Eller mannen som blivit skjuten under träning och blivit meddelad så via en elektronisk kvinnoröst. Om och om igen. När filmaren frågar hur länge rösten säger till att han är död, svarar han utan att röja några känslor: "Tills batteriet tar slut".

Inte bara om absurditeten med krig, utan till och med absurditeten med att vara människa.

Rekommenderas varmt!

Konsten att inte spänna vagnen före hästen

2011-02-03T09:38:00.006+01:00

Först och främst skall detta göras klart: Meek's Cutoff är ingen klassisk Westernfilm. Det här är snarare Kelly Reichardts fjärde film i vilken hon utforskar samma teman som hon tidigare gjort i främst Old Joy samt Wendy and Lucy.

Det är långsamt, nästan bedövande så, till den punkt när man som publik kommit in i filmens takt och bara åker med. Naturen spelar än en gång en stor roll, den här gången i filmen om den lilla gruppen människor som letar nytt land i Oregon 1845 under ledning av den tuffe Meek, spelad av personlige favoriten Bruce Greenwood.

Det är ofjäskigt, oglammigt och trovärdigt. Ett kvitto på Reichardts rykte: Väletablerade namn ställer upp och gör en film som verkar ha varit allt annat än en njutning att spela in. Michelle Williams gör till exempel sin andra film med regissören efter '08s Wendy and Lucy. Paul Dano och Will Patton är två andra mycket namnkunniga skådespelare som gör ett gediget arbete i filmen.

Slutligen noterar jag att filmens titel har dubbla betydelser: Vägvisaren heter Meek, men Meek Cutoff är även de typer av vagnar som nybyggarna drog efter hästarna. Verkar rimligt, konstaterar jag efter att ha sett filmen.

Värd mödan.

Det bubblar under ytan i förorten. Som vanligt.

2011-02-01T22:04:00.005+01:00

Dagens film var 3 Backyards i regi av Eric Mendelsohn. En film som utspelas i ett villakvarter med några av kvarterets invånare som huvudkaraktärer. Mendelsohn har jobbat med Woody Allen som kostymassistent, men det Allenska har inte smittat av sig nämnvärt. Det här är humorbefriat, väldigt stiliserat och tar sig själv på ett monumentalt allvar.

Huvudrollerna fylls av väldigt duktiga skådespelare som får spela roller vi i publiken är vana och bekväma att se dem i: Edie Falco som den skvallrande förorts-tvåbarnsmorsan. Embeth Davidtz, bekant från första säsongen av In Treatment, repriserar här sin på ytan tuffa yrkeskvinna som bryter ihop i hulkande gråt. Och Elias Koteas, en personlig favorit och Robert DeNiro och Robert Duvalls oäkta son, är den mystiske och svårläste manlige karaktären. Igen.

Det här är kompetent, snyggt, proffsigt och välspelat. Men det är gjort tusen gånger tidigare.

Brainwash your face!

2011-02-01T13:00:00.007+01:00

Banksy är en levande legend. En svårfångad (graffiti)konstnär som lyckats hålla sig hemlig år efter år. Ständigt med nya pranks som känns lika intellektuellt utmanande som humoristiska. Så när dokumentären om mannen skall göras, så är det med en tvist på hela dokumentärfilmformen. Med en frågeställning om vad konst är. Vad kändisskap gör med konst. Och människor.

Exit Through the Gift Shop följer Banksy genom ögonen på Thierry Guetta, en dedikerad filmare som halkat in i graffitikulturen och som är mer eller mindre besatt av dokumentera densamma.

Efter år av filmande saknar han bara en av de stora på film. Banksy. Och när han väl kommer i kontakt med honom utvecklar de ett osannolikt kompisförhållande. Så till den milda grad att Banksy uppmanar Guetta inte bara att göra den definitiva filmen om kulturen, utan också att själv börja utöva yrket.

Här förskjuts fokuset i filmen från Banksy till Guetta och hans alter ego Mr. Brainwash.

Eller gör det?

Nä, det här är smartare än så. Det här är naturligtvis inte en dokumentär. Det här är ytterligare ett konstverk av Banksy. Rasande roligt och smart. Väl genomfört och inspirerande.

Till slut inser man att man fått se mindre av Banksy än vad man inledningsvis trodde. Men man har fått fundera lite i nya banor om konst. Om vad det är och vilka konsekvenser konstnärsskap har.

Det gamla uttrycket Nothing is true, everything is permitted! har aldrig känts mer passande.

Rekommenderas.

It's not just a parking lot, it's a battle with humanity.

2011-02-01T12:39:00.006+01:00

Vissa saker inser man redan på pappret kommer att bli en fantastisk film. En film om folk som jobbar på en parkeringsplats i Charlottesville i Virginia till exempel. Bittra, högutbildade, kreativa människor som sitter i ett bås och tar betalt för folk som parkerar på deras p-plats. Låter inte det kul? Inte?

Men det är det.

Dokumentären i sig är en "Standard 1A"-dokumentär med bilder från p-platsen varvat med talking heads av anställda och ex-anställda som radar upp anekdoter, funderingar och långa haranger om mänsklighetens idioti. Habilt regisserad av Meghan Eckman som klokt nog låter karaktärerna snarare än tekniken ta plats.

Det är varmt, milt anarkistiskt och sympatiskt. En slackermentalitet som känns väldigt övertygande tack vare de sköna personligheter som uppvisar densamma. Personligen tyckte jag det var kul att se James McNew från Yo La Tengo som en ex-anställd. Den mannen når högre och högre dimensioner av Awesome för varje gång jag ser honom.

Rekommenderas!

Trähantverk

2011-02-01T12:15:00.008+01:00

Anh Hung Tra n stod på sig. Länge. Han började tjata på den tydligen ytterst skeptiske Haruki Murakami på att få göra film på dennes bok Norwegian Wood sedan 2004. Vissa saker tar lite tid, men de är väl värda att vänta på.

Anh Hung Tran är känd för sitt mästerliga bildspråk från filmer som Doften av Grön Papaya och Cyclo, och det är bildspråket som inledningsvis drar in tittaren. Det är så otroligt snyggt att det nästan gör ont i ögonen. Varenda bild, varenda kamerarörelse sitter som en smäck. Ja, till och med varenda skådis är löjligt snygg.

Efter en liten stund in i filmen kommer jag på mig själv att undra om filmen bara är yta, eller om det finns en historia som skall berättas också. Det är ju trots allt ett spännande upplägg: Kizuki och Naoko har varit ett par sedan barnsben. Tillsammans med Kizukis kompis Toru hänger de ihop i 60-talets Japan. När så Kizuki plötsligt tar livet av sig lämnas Naoko och Toru vilsna kvar utan att veta hur de skall gå vidare.

Toru flyttar till Tokyo för att plugga litteratur. Helt plötsligt en dag kommer Naoko och hälsar på. En komplicerad relation mellan de före detta kompisarna inleds. Och jo: Plötsligt är man helt uppslukad i handlingen också.

När filmen är slut sitter man där med lipiga ögon och inser två saker: Nästa film börjar om 40 minuter och jag kommer att missa Anh Hung Trans Q & A. Förbannat.

Men jag är glad att jag fick se det här på stor duk. Bäst på festivalen hittills.

Jag brukar inte länka till filmtrailers, men här gör jag ett undantag.

Running on empty

2011-01-30T23:16:00.004+01:00

Hur avslutar man första filmfestivalsöndagen lämpligast? Med att titta på Ungersk-Polsk-Norsk-Irländsk film om en taliban som blir torterad och sedan rymmer för att springa undan militären resten av filmen naturligtvis!

Vincent Gallo spelar talibanen(!) i filmen Essential Killing och gör det med den äran. Det är en fysiskt krävande roll av att döma av slutresultatet, men Gallo är i god löpform.

Tortyrscenerna som "hajpats" på förhand är otäcka, men tyvärr inte mycket värre än vad som kan ses i Aktuellt en tisdagskväll.

Värre är då den totala hopplöshet som kommer över åskådaren halvvägs in i filmen: Ja, han har rymt. I en snötung rysk skog. Men vart skall han rymma? Det finns liksom ingenstans att ta vägen i den gigantiska och öde naturen.

Gallo är mycket bra. Han yttrar inte ett ord i hela filmen men uttrycker tonvis.

Och så dyker Emanuelle Siegner upp. Högst oväntat.

Bra men beskt.

Carlos i närbild

2011-01-30T22:59:00.005+01:00

Tv-serien om den internationellt beryktade terroristen Carlos från 2010 i regi av Olivier Assayas har klippts ihop till en drygt två och en halvtimmes film som visas på festivalen. Det blir mycket Carlos för pengarna, det.

Filmen spänner över tjugo år och man kan verkligen känna var TV-avsnitten slutar, komplett med vad som blir en omotiverad nedtoning för att sedan komma rakt in i nästa scen. Filmat till stor del i närbilder, vilket ju är brukligt i TV-film, leder till att man blir lite matt i ögonen när man ser hela rasket i en sittning i biografmörkret.

Inte mycket att klaga på, men några saker retade mig:

Ball rockmusik funkar sådär när det läggs på soundtracket till en film om en terrorist när han förbereder att spränga/skjuta ihjäl människor. Och gubbsjuka kärleksscener med tits and ass som slängts in för att få historian lite edgy funkar än mindre.

Sedan lider faktiskt filmen av lite för många turer. Mycket klipp på flygplan som lyfter och landar, bilar som kör hit och dit samt bilder på städer med exempelvis texten "Berlin" stämplade på.

En tajtare klippning och några fler helbilder hade nog höjt betyget ett snäpp.

Film: Det är dyrt det. Och kostar pengar!

2011-01-30T00:27:00.004+01:00

Ingen filmfestival utan lite Roy Andersson. Så ock denna gång: Det är en dag imorgon också är en dokumentär om inspelningen av Du Levande och är en habil bakom kulisserna-historia utan vare sig svackor eller överraskningar. Regisserad av Johan Carlsson och Pehr Arte varav den förstnämnde var på plats för att prata lite före och efter filmen. Även Roy var på plats för att prata och passade på att avslöja att han filmat tio minuter på sin nya film. Av att döma av dokumentären jag såg ikväll torde dessa tio minuter tagit ett halvår att filma och kostat några kalla miljoner.

Trevligt. Se den på SVT, där den går med jämna mellanrum, som jag fick lära mig lite för sent.

Balladen om den sömndruckne författaren och de tusen dumma frågorna

2011-01-30T00:08:00.006+01:00

Masterclass med Charlie Kaufman lät bra på pappret.

Mannens filmer är ju quirky och kul. Jag har sett intervjuer med honom där han varit sammanhängande och intressant. No such luck idag dock. En författare med jetlag har inte mycket att spela med när intervjuaren (Marit Kapla) är remarkabelt dåligt förberedd, inläst eller för den delen oförmögen att tala engelska flytande.

Lägg till detta en publik som lyssnar andäktigt och som sedan vill ha micken för att fråga smarta filmfrågor såsom: "Why John Malkovich?" "Can you help me with my screenplay?" (vilket är en osedvanligt korkad fråga om man sett Adaptation) samt, tro det eller ej, frågan "Can you help us to be less afraid?"

Det här sätter vi under paranteskontot vid årets filmfestivalsbesök

Girls just don't wanna have fun

2011-01-29T23:48:00.002+01:00

Dagens första film för egen del var Black Swan i regi av Darren Aronofsky. Detta skulle visa sig bli ett ordentligt lyft i filmfestiverandet för min del: En dödssnygg film om balettdansöser, ett yrke som fascinerar mig orimligt mycket då jag aldrig i mitt liv sett en balett. Filmen fokuserar på Nina som är på den fysiska och psykiska bristningsgränsen, spelad av Natalie Portman. Hon gör det med den äran och har uppenbarligen lärt sig sin balettläxa inför filmandet. Hon dansar för egen maskin och för ett otränat öga ser det väldans proffsigt ut.

Nåväl: Vad som är intressant här är utförandet. Det här skulle lätt kunna bli en The Wrestler för unga kvinnor med komplicerade förhållanden till mat, men Aronofsky skildrar något annat. Publiken får faktiskt något av en skräckfilm serverat. Det är riktigt, riktigt otäckt för en sån som mig som har en lätt nagelfobi och tycker det är jobbigt med filmer med folk som stirrar i spegelbilder som inte lyder.

Mila Kunis som rival/vän är bra och Barbara Hershey är mycket bra som mamman. Winona Ryder gör sitt i en scenstjälarroll och är riktigt obehaglig.

Bra. Rysligt, men bra.

Snackis

2011-01-29T01:01:00.005+01:00

Så var då äntligen 2011 års filmfestival igång. Min första film för i år blev Hideo Nakatas nya, Chatroom, som visades på Chalmers klockan 22:00 en fredagskväll.

Jag vet. Inte idealiskt. Speciellt inte som man tackat av en kollega på puben sedan klockan halv fem med Sverige förlorandes en handbollsfinal i bakgrunden.

Men jag var nyfiken på Chatroom då jag läst om Nakatas film som något nytt och helt annat än han gjort tidigare. När han med Ringu och Honogurai mizu no soko kara (Dark Water) skrämt skiten ur mig med sin patenterade japanska skräck försöker han sig här på att göra en thriller som utspelas i London med Kick-Assstjärnan Aaron Johnson i huvudrollen.

Upplägget så: Ett gäng (missanpassade) ungdomar möts i ett chatroom för att prata om deras pissiga liv och ta saker och ting ett steg längre. Det här är ungdomar med emotionella ärr, gör Nakata snabbt klart för publiken. De mår dåligt. Riktigt dåligt.

Och det går käpprätt åt helvete.

Jodå, för karaktärerna i filmen också, men framförallt för Nakatas verk. Det här är en katastrof från början till slut: Karaktärerna är illa formulerade, plotten skrattretande och situationerna svindlande korkade. Nakata tror han har fingret på pulsen på ungdomsgenerationen, men om detta är sant så har jag aldrig varit, umgåtts eller träffat en ungdom. Det här är illa tecknade karikatyrer av människor.

Som exempel kan nämnas stackars Jim, som visar tydliga suicidala tendenser. Varför? Jo, hans pappa lämnade honom ensam på ett Zoo som barn, när Jim traumatiskt nog var klädd i en fräsig cowboy-utstyrsel. Låter det dumt? Oh Boy, om du bara visste.

Det positiva så: En filmfestival kan bara peka uppåt efter ett sådant här erbarmligt klavertramp.

1+1= -2

2011-01-24T21:10:00.008+01:00

Jag läste att Judd Apatow ondgjorde sig över Ricky Gervais "elaka" skämt vid Golden Globes-galan härförleden. Han utlyste till och med en tävling på sin Twitter där han uppmanade folk att skicka honom "snälla" skämt som var roligare än Rickys. Naturligtvis med hårresande resultat: En säck usla skämt utan förankring i någonting, ingen finess och inte det där lilla extra. Detta gick dock den förargade regissören rakt över huvudet, verkar det som.

Mitt förhållande till Apatow är ambivalen t. Han har varit med och skapat Freaks and Geeks. Men också en hel del skit.

Detta kom jag att återupptäcka när jag satt och tittade på Get Him To The Greek i går kväll. Uppföljaren till Forgetting Sarah Marshall är nu mer en spin off snarare än en uppföljare, men det handlar i grund och botten om samma sak: Att pressa ännu lite mer pengar ur ett en gång vinnande koncept.

Jag var positivt överraskad när jag såg Forgetting Sarah Marshall första gången. "... The Greek" gjorde det bästa att få mina sådana känslor att svalna. Borta var charmen, den ganska avslappnade humorn och mysiga tonen för att ha blivit ersatt med en gapig, skrikig, dyr och cynisk dito. Missförstå mig inte nu: Jag gillar cynisk film: Men då vill jag att det skall vara lite smartare än att P. Diddy spelar en skivbolagsboss som blir exalterad när det vankas råkurr medelst handeldsvapen. Hihihi. Det är roligt för att det är sant. Ho. Ho. Ho.

Och när huvudrollsinnehavaren Jonah Hill (Han är FET! High Five!) kommer ut ur ett sovrum halvt gråtande för att han blivit våldtagen med en stor dildo får han en fet joint med peyote och heroin i som tröst. Ja jävlar vad jag skrattade. Och flickvännens hämnd på Hill som knullat runt: Hotet om en trekant där stackars Jonah måste vara NAKEN med en ANNAN MAN! Höhö och Hehe.

Jag är ingen moralist (säger jag tvekande efter att ha läst ovanstående) men jag tycker att det är viktigt att hitta rätt ton i en film. Det är en av regissörens viktigaste uppgifter: Han eller hon skall få oss i publiken att gå med på de regler och lagar som gäller i det universum filmen vi ser utspelas i. Att få oss att bry oss om karaktärerna.

Nicholas Stoller misslyckas spektakulärt i registolen för mig här. Och Apatow som producent visar än en gång upp en kalkylerande, kall och otrevlig sida som producent för spektaklet.

Gervais står i alla fall för att han är ett arsel. Och han är rolig.

Kanske, kanske...

2011-01-18T19:15:00.003+01:00

Ingen filmfestival utan ett soundtrack som går i iPoden mellan filmvisningarna. Så även i år. För mig var 2010 ett rekordbra musikår med hur mycket bra musik och nya bekantskaper som helst.

Så de senaste veckorna har naturligtvis präglats av en viss baksmälla på upptäcktsfronten.

Tills nu. Nu börjar det röra sig. Och rör sig mest är James Blake, en Londonproducent och DJ som vanligtvis snurrar instrumental dubstep om jag förstår det rätt. Pojken har gått och gjort en råhajpad och riktigt skön platta där hans speciella röst satts i första rummet.

Känns mycket lovande och kommer i vilket fall som helst att funka ypperligt i den kalla, blåsiga, blöta Göteborgsnatten under festivalveckan, ranglandes hem från Lagerhuset efter en svindyr öl för mycket innanför västen.

Erik:

2011-01-16T18:00:00.003+01:00

It's on!

Upptrappning '11

2011-01-16T16:07:00.003+01:00

Yup: It's that time of year. Damma av den gamla döda bloggen och börja skriva om film samt andra glädjeämnen igen.

Idag har jag varit och hämtat biljetter. 14 stycken till mig själv så här långt. Försöker gå ut lite löst och inte överköpa mig som jag brukar. Undvika att få filmkoma sista helgen igen.

Så nu har jag slirat hem med biljetterna tryggt förvarat i ficka med dragkedja. Sitter och känner mig utomordentligt förväntansfull inför årets festival. Hoppas på en revansch gentemot fjolårets ganska svaga dito.

Så jag kör på lite från och till fram till festivalen. Sedan är väl tanken att jag skall blogga om allt jag ser under de nio dagarna jag är med på festen.

Kika gärna in!

Ska på semester

2010-09-14T11:12:00.004+02:00

New York. Sedan Boston.

Hoppas äntligen få se ursprungen till alla Pixies-låtar som jag gått och nynnat på genom åren. Hittade en praktisk karta:

(Nerd-alert on the comedy...)

Detta toalettklotter skrattade jag gott åt:

2010-09-08T20:18:00.001+02:00

Loveable, loveable One-Trick-Pony!

2010-07-25T13:47:00.004+02:00

Ok: I ärlighetens namn har jag inte sett alla Danny McBrides filmer. Men jag har sett en hel del. Och ett mönster utkristalliserar sig:

Störig, gapig karaktär.
"duktig" i sitt yrke
motgång
Soulsearching
Bättring av karaktär
... fast ändå inte
Slut.

Och jag gillar det varje gång! The Foot Fist Way känns väldigt 'färdig' fastän det var något av en debut. Rollen fortsätter i mångt och mycket i Eastbound and Down. Inhoppen i Superbad , Up In the Air, Observe and Report och speciellt Pineapple Express är scene stealers. För att inte tala om Tropic Thunder, där han droppar repliker såsom -Mother Nature just pissed her pantsuit! och det känns naturligt. Och naturligtvis väldigt, väldigt roligt.

Som mannen själv, liksom.

Den oundvikliga höjningen av ribban

2010-07-24T14:50:00.007+02:00

Ibland, och det är sannerligen inte ofta, så går man in på en biograf med höga förväntningar och lämnar samma biograf några timmar senare och man märker att filmen man just sett överträffat dessa orimligt högt ställda förväntningar. Inception var en sådan film för mig.

'James Bond möter metafysik' och liknande spännande beskrivningar gjorde mig naturligtvis nyfiken. Liksom kombon Christoph er Nolan - Leonardo DiCaprio.

Vi snackar Summer Blockbuster. Denna märkliga genre som filmstudios hittat på för att de tror människor endast kan lockas in på biograferna sommartid om det vankas fet actionmacka.

Och Nolan levererar. På mer sätt än ett. Det här är fullt ös, no holds barred. Men också en tragisk kärlekshistoria, lite filosofi, lite psykologi och en stor portion Science Fiction. -Utan några som helst moderna maskiner eller gadgets.

Inte en svordom levereras. Inget grafiskt våld som känns otäckt eller slaskigt. Faktiskt nästan inget blod alls. Och inget naket. Filmen har en 11-års gräns och det känns inte som att Nolan har kompromissat alls för att en så bred publik som möjligt skall kunna se hans film. Han har helt enkelt en jävligt bra historia att berätta och han vet precis hur den skall berättas.

Förutom Dicaprio är Marion Co tillard, Joseph Gordon-Levitt och Tom Hardy värda att nämna i rollistan. Utmärkta allesamman.

Så insatserna har höjts inom actiongenren. Precis som efter första (och kanske även andra) Terminatorfilmen. Och efter Matrix.

Jo, så bra är Inception faktiskt.

Att se det andra inte ser i det alla ser

2010-03-16T18:51:00.003+01:00

Såg av en händelse The September Issue, en dokumentär om hur Vogue sätter ihop sitt septembernummer. Jag fick lära mig att detta nummer är årets viktigaste. Därför gör man en hel film om det. Ja, det och det faktum att Anna Wintour är big boss för blaskan. Alltså madamen som Meryl Streep spelar i Djävulen bär Prada.

Jag satt och tänkte på filmen Helvetica när jag såg filmen. Helvetica är dokumentären om ett typsnitt(!) gjord av Gary Hustwit från 2007. De båda filmerna liknar varandra i de vackra fotot, sköna musiken men även tematiskt.

Det här handlar om estetiskt nörderi. Missförstå mig inte: Samtliga personer i de båda filmerna är vandrande underverk i stil och formmässigt tänkande. För ett otränat öga som mitt känns deras hyllande av ett uttryck och uppriktiga avsky av ett annat obegripligt, komiskt och främmande. Jag ser det inte.

Men jag tror dessa människor. Det är säkert fult/snyggt/på/av osv. Vad vet jag? Som sagt: jag gillar att se det. Som Jessica Gedin sa i Spanarna när hon hyllade Helvetica:
-Man kan aldrig snöa in för mycket.

Tre filmer, en story. Eller?

2010-03-08T22:12:00.005+01:00

Jodå. Man trillade dit. Såg trilogin på DVD av Larsson som skrev böckerna som jag aldrig tänkt läsa.

Tre ganska splittrade filmer är det, och det märks verkligen att det är tre olika regissörer som fått varsin del av kakan att dela på. Det här verkar inte vara en variant av amerikanarnas version av 'token director' där man plockar in duktiga, kreativa regissörer för att göra löpande-band-jobb i TV-världen: The Sopranos, Six Feet Under och en miljon deckare har tonvis med regissörer, men allt ser harmoniskt likadant ut. Samma pallett, samma grundtanke, samma idé.

Så alltså inte här.

Inte ens Larsson verkar ha varit klar över att det handlar om tre böcker som skulle bli en enhet. Nu har jag inte läst böckerna som sagt, men den första filmen sticker ut väldigt: Som en korsning av ett Harry Friberg-mysterium och Wire In The Blood har den väldigt lite att göra med de två återstående filmerna. Ironiskt också att den del som fick långfilmsbudget känns mest TV storymässigt när det förhåller sig tvärtom med de två andra filmerna.

Nu är jag inte fullt så negativ som jag låter. Men en sak till: Vad jag önskar att den här filmserien var dansk! Tänk det här med riktiga skådisar! Det hade varit riktigt intressant!

Brunsås är det nya svart

2010-03-07T15:05:00.005+01:00

Jag har slängt ut TV:n. Ja, det är faktiskt så. Bokstavligen så. Inte i vredesmod eller som ett provokativt statement (för så tas informationen faktiskt emot: "Vadå? Tittar du inte på TV? Vad gör du då? För fin för TV eller? Ska det vara svartvit film från Östeuropa istället då?" - Sådana genialiska saker) utan för att jag helt enkelt vill sluta titta på skit. Och det är mycket skit på TV. Mycket, mycket skit.

Detta betyder inte att jag missar TV-program. Det förnämliga SVT Play håller mig ajour och nöjet i att sitta och beta av en bra serie på DVD är större än någonsin.

Senast har jag plöjt igenom nästan hela serien Landet Brunsås med Henrik Schyffert, Erik Haag och Lotta Lundgren. Det är en serie som jag förstått har fått skarp kritik redan innan programmet startade: Mat skall inte skojas bort. Mat är allvarliga saker som en ironiker med busringarkompis och tagen matskribent skall hålla sig borta ifrån tycks resonemanget vara.

Jag håller inte med.

För mig är detta urtypen av program som SVT skall ägna sig åt: Infotainment som är både lättsam, viktig och intressant. Med trovärdiga 'experter' och nogsamt hopsatt material på en halvtimma får man sig några goda skratt och än fler tankeställare när man sett klart ett avsnitt.

Den enda kritik jag skulle kunna tänka mig att komma med angående programmet är tam, opåläst, och mera av en notering: Matskribenten Mats-Eric Nilsson, författaren till Den Hemlige Kocken, verkar enligt sambon redan gjort programserien i bokform med sitt alster med samma namn. Detta är dock OK, då jag misstänker att ju fler som får sig den här informationen om maten vi äter till livs, desto bättre.

Slutligen är psykologen David Eberhard en rolig och för mig ny bekantskap: Maken till nykter syn på hur vi människor agerar var länge sedan jag såg!

Glaset är fett halvfullt.

2010-02-25T13:07:00.000+01:00

Conan O'Brien twittrar! Hans egen beskrivning av sidan: 'I had a show. Then I had a different show. Now I have a Twitter account.' Fantastiskt. Gå dit.

Kompletterar samlingen del 1: Crash (1996)

2010-02-22T19:34:00.007+01:00

När jag befann mig i England för ett femtontalet år sedan (jeez vad tiden går!) drog David Cronenberg en riktig vinstlott: Hans film Crash blev totalförbjuden i vissa stadsdelar av London. Det i kombination med att engelsmannen J.G. Ballard skrivit boken skapade ett massivt intresse för filmen. Jag rycktes med och gick och såg rullen.

Gillade den.

Vill minnas att jag också spelade in filmen på någon gammal VHS några år senare när filmen gick på någon filmkanal jag tillfälligt hade förfogande över. Sedan föll filmen i glömska. Cronenberg började göra riktigt usla och tråkiga filmer (läs: A History of Violence) och jag fann nya regissörer värdiga min tid och ansträngda budget.

Så kom jag att tänka på soundtracket för några år sedan: Skrivet av Howard Shore med uteslutande elgitarrer. Köpte det och det gick varmt i iPoden ett tag.

Kom på mig själv att sakna filmen i filmhyllan. Glömde av det. Mindes igen, och så vidare.

Nu har jag äntligen köpt filmen igen. Mest för de tuffa tatueringarna. Och Elias Koteas tuffe Vaughan. Och Holly Hunter. Och scoret, då naturligtvis. Och och och...

Precis när jag trodde jag var ute...

2010-02-16T21:29:00.002+01:00

... drog de in mig igen!

Det här verkar ju lovande, ju!

Tiga är guld

2010-02-14T20:48:00.004+01:00

Har snöat in på Tiga på sistone. Två mycket bra plattor har han gjort som Jori Hulkkonen har producerat. Förutom då en mängd remixer för och covers av andra artister.

Så kollade jag in hans sparsmakade hemsida med en fantastisk intervju i parodiform med mannen. Lite Demetri Martin, sådär.

Fruktansvärt udda och kul!

The Church in Fry-Up

2010-02-11T22:51:00.007+01:00

Organisationen Intelligence Squared jobbar med att sätta upp debatter för storpublik med kända debattörer. Publiken röstar före och efter dessa debattörer har lagt fram sina argument, för att se om opinionen svängt av debattörernas belägg.

En kul idé, även om jag inser att en god debattör inte nödvändigtvis inte behöver vinna sina argument med riktiga fakta än med stil, teknik och utstrålning.

Men en bra debatt är ju alltid kul att se, och programmet där Stephen Fry och Christopher Hitchens debatterar om huruvida Katolska Kyrkan är en god kraft i världen eller ej är sevärt. På motståndarsidan står John Onaiyekan, en präst och Anne Widdecombe, en konservativ politiker som följaktligen förespråkar katolska kyrkan. Och de två sistnämnda blir slaktade.

Riktigt kul att se!

Yea thanks

2010-02-09T20:02:00.005+01:00

Yeasayers nya Odd Blood som mig veterligen släpptes idag och som redan finns på Spotify verkar riktigt lovande. Så lovande faktiskt att jag skriver detta innan jag lyssnat igenom plattan.

Sen såg jag att medlemen Chris Keating är med på Simian Mobile Discos Audacity of Huge från Temporary Pleasure vilket var min favoritplatta från förra året. Så de här snubbarna har svårt att göra fel för mig just nu. Checka!

Känn ingen sorg för mig, Göteborg Filmfestival

2010-02-08T19:14:00.004+01:00

Slutligen en sammanfattning i mycket kort form:

En mellanfestival sett i stort. Jag såg inget riktigt mästerligt. Festivalen var inte lika uppstyrd som den brukar. Men det här gjorde mig glad! Det var nog min favoritfilm i år.

Publiken skämde som vanligt bort mig och gör att jag vägrar gå på bio de andra 51 veckorna om året: Jag tycker ju om när det är tyst på bio...

Jag vinkar adjö till draken för i år. Vi ses nästa år. Tror jag.

Till sist: Eleganten

2010-02-08T18:43:00.003+01:00

Sista filmen på årets festival för min del blev den av många emotsedda Eleganten från Vidderna - Filmen om Eddie Meduza av Stefan Berg och Andreas Brink.

Det är ett gediget material de fått gå igenom: DVD:n som släpps om någon månad har tre timmars extramaterial, berättade regissörerna i förbifarten.

Mitt förhållande till Errol Norstedts alter ego är problematiskt om jag skall uttrycka mig diplomatiskt. När andra tycker att mannen är genialisk i sin plumphet finner jag honom tröttsam. När hans nära och kära beskriver honom som ett lynnigt geni ser jag mest en tröttsam alkoholist som agerar som alkoholister brukar göra. När hans sambor, fruar och barn beskriver en besvärlig i sin tillbakadragenhet finner jag honom mest egoistisk och... tröttsam. Ja, ni fattar.

Nu är det inte ett krav att man skall tycka om objektet för en dokumentär för att man skall tycka om dokumentären som sådan. Snarare tvärtom, har jag märkt.

Det här är välgjort, rappt och med fingertoppskänsla.

Och sedan är ju Eddie ett tacksamt ämne för en färgstark dokumentär. Tack vare alla de faktorer som gör honom tröttsam antar jag.

We were young, we were foolish, we were arrogant, but we were right

2010-02-07T18:02:00.004+01:00

The Most Dangerous Man in America: Daniel Ellsberg and the Pentagon Papers är troligtvis festivalprogrammets längsta titel.

Dokumentären behandlar hur en mans civilkurage stoppade USAs inblandning i Vietnamkonflikten och i förlängningen avsatte president Richard Nixon.

Det är en smått osannolik historia som publiken presenteras: Jag funderar på hur Ellsberg flugit under min radar alla dessa år. Jag har bara kommit i kontakt med honom genom att ha sett en liten snutt av TV-filmen The Pentagon Papers för några år sedan med James Spader i rollen som Ellsberg.

Judith Ehrlich och Rick Goldsmith har gjort en genomarbetad dokumentär som dock tyvärr är lite standard 1A i genren. Visst är det roligt att höra Richard Nixons arga utbrott på privatinspelade bandupptagningar, men några innovativa grepp är det inte tal om: Det här är gjort 'by the book' och visst, är storyn bra nog så skall det väl räcka.

Värd att se mer för ämnet än utförandet.

(Värt att notera för övrigt är att Howard Zinn, känd amerikansk historiker som nyss gått bort, är med i filmen)

Beklämmande film tack. Jag tar en dubbel!

2010-02-07T17:20:00.007+01:00

Inte en men två dokumentärer om trasiga människor serverades mitt på dagen vid middagstid: Som en Pascha i regi av Svante Tidholm och Beauty Refugee av Cláudia Lisboa.

Den förstnämnda filmen visar på ett elva våningars stor bordell i Köln som Tidholm besökt i ett år för att prata med gäster, prostituerade och andra anställda. Det är precis så plågsamt ledsamt och osexigt som man antar.

Trasigt och skamset.

Inte många hjärtliga gapflabb från någon som intervjuas precis. Välgjort men märkligt magert, är min känsla när filmen tagit slut.

Beauty Refug ee behandlar regissörens familj som bor i Brasilien. De är närmast besatt av skönhetsoperationer och manar på Lisboa att genomföra en eller flera.
Dokumentären behandlar de problemfyllda familjerelationerna, rädslor, självförnekelse och ängslan. Det är intimt och nära. Det är också lätt plågsamt att se regissörens mor sitta och förklara att 'nej, du var inget vackert barn' i öppningsscenen.

Det är liksom utför därifrån.

Japp, så kan man också välja att fira en födelsedag.

Tuff skit

2010-02-07T10:12:00.003+01:00

Tobias Lindholm och Michael Noer håller den danska fanan högt under festivalen: R heter filmen som är mer Nicolas Winding Refn än hans egna Valhalla Rising.

En skildring av människoöden på Horsens Statsfængsel filmas med sådan uppriktighet och utan krusiduller att man sitter med händerna framför ögonen. För det här är själva antitesen till The Shawshank Redemption: Hopplöshet och ondska dominerar. Här finns inga mjuka fångar om man bara går lite under ytan. Här handlar det inte om fångvård. Snarare överlevnad av den starkaste.

Och vad värre var: Dessa stygga gossar (vissa av dem verkliga kåkfarare) satt i samma rad som mig på bion under visningen. Gissa om jag kände isande blickar när jag reste mig upp mitt i filmen för ett snabbt toalettbesök...

Helt igenom bra. En film som stannar kvar.

Rekommenderas!

He ain't heavy...

2010-02-07T09:40:00.005+01:00

Positiv överraskning nummer två på festivalen: En amerikansk remake på en lågmäld dansk film: Kan det verkligen vara någon? Ja, det kan det faktiskt!

Brothers är en nyinspelning av dramat Brødre från 2004. Istället för originalcasten har man nu tagit hjälp av Jake Gyllenhaal, Tobey Maguire och Nathalie Portman. Tre (förhållandevis) unga skådespelare med tanken på rollen de spelar: ex-fånge, major samt gift tvåbarnsmamma.

Jim Sheridan regisserar med säker hand och har haft klokheten att inte ändra för mycket i manus från originalet. Vad som har ändrats, och som faktiskt funkar bättre i den här filmen än i den danska förlagan, är platsen filmen utspelas: USA. Då filmen kretsar kring krig, det militära och hur det påverkar familjen känns den amerikanska miljön mer passande än den danska. USA är en krigsnation på ett helt annat sätt än Danmark och Sam Shepard i rollen som tillknäppt pappa och tillika Vietnamveteran känns logisk i sammanhanget.

Slutligen en eloge till Bailee Madison som är anmärkningvärt bra i rollen som familjens ena dotter. Det var längesedan en darrande underläpp smittade på samma sätt...

Utvecklingslära

2010-02-06T17:56:00.006+01:00

Det var med förhållandevis låga förväntningar jag satte mig för att se Creation från 2009 i regi av Jon Amiel. Dels på grund av upplägget med en romantisk, sorgsen version av evolutionsteorin och dels på grund av att det är just Jon Amiel som regisserat. Den mannen har inte mycket att skryta med i sin filmkanon.

Paul Bettany repriserar i stort sett sin roll från Master and Commander och Jennifer Connelly repriserar tyvärr här en roll hon spelar mer och mer frekvent: Rollen som 'bromsen åt den äkta "galna" hälften'.

Och manusarbetet här har handlat mer om intelligent exposition än någonting annat.

Då är det desto trevligare att meddela hur BBC lyckats alldeles föredömligt med att göra en gripande, vacker och intressant film om Charles Darwin som ställer sig i skön kontrast mot de amerikaner som begåvats med ett klent intellekt och ser Darwin som någon slags hantlangare åt djävulen.

Det här är en historia som snarare 'baserats på en sann händelse' än något annat. Och där satt cyniska jag med tårarna trillandes ner för kinderna. Bättre betyg kan väl en sådan här film inte få?

Lite irriterande är det att Bettany inte kommer att uppmärksammas för rollen som Darwin i vilken han gör sitt livs roll hittills, medan Jeff Bridges troligtvis går och vinner en Oscar på att vara just Jeff Bridges.

Men Amiel har lärt sig lektionen om utvecklingslära alldeles föredömligt!

Bad Blake is in a bad way

2010-02-05T09:03:00.004+01:00

Jag går in på sluttampen av filmfestivalen med tre galafilmer. Dessa är filmer som har premiär på festivalen för att sedan släppas bredare på biografer senare. Lite större filmer, och om man vill vara lite cynisk, lite tamare.

Crazy Heart i regi av Scott Cooper faller tyvärr in i den kategorin. Jeff Bridges (en gammal favorit) spelar countrysångaren Bad Blake på dekis som kanske hittar sin räddning i den ensamstående mamman och tillika journalisten Maggie Gyllenhaal (En annan favorit).

Förhandssnacket för filmen har låtit mycket bra: Priser och nomineringar har regnat över filmen, senast tre oscarsnomineringar för Bridges, Gyllenhaal och musiken. Filmen har beskrivits som 'en countryversion av The Wrestler' vilket ju låter spännande.

Men det här är en film som går från A till Ö utan att passera hjärtat överhuvudtaget. Ironiskt nog är filmen 'en countryversion av The Wrestler'. Fast i negativ mening: Det här har gjorts innan. Och gjorts bättre.

För övrigt är jag övertygad om att Jeff Bridges vinner en Oscar för det här. Jänkarna är suckers för såna här grejer.

Faster Suzette, Faster!

2010-02-04T11:45:00.004+01:00

Det finns vissa fördelar med att vara en framgångsrik fransk regissör vars skruvade filmer funnit en publik och vars namn betyder grönt ljus för nya projekt, inbillar jag mig.

Michel Gondry har gjort en film om sin faster. Hon har varit lärarinna i en herrans massa år. Hon börjar bli gammal, och Michel bestämmer sig för att göra en film om henne. Ibland är det inte svårare än så.

Filmen heter The Thorn in the Heart och är en kärleksförklaring som inte bara visar det vackra och trevliga. Här ryms också det besvärliga och sorgliga. Faster Suzette verkar ha ett outtröttligt engagemang och oändlig kärlek till sitt jobb och sina elever. Men sin egen son, den sköre Jean-Yves, är det desto mer problematiskt med.

Det är spretigt och lite tvära kast: Som om vi antas känna till familjen Gondrys hela sammansättning och karaktärer. Detta gör vi nu inte. Jag finner slutresultatet bitvis rörande och bitvis segt. Det är en kombination jag inte upplevt innan.

Faktum är att jag var mycket mer förtjust i dokumentären I've Been 12 Forever som går att finna på samlingen till Gondrys musikvideos på DVDn Director's Series, Vol. 3 - The Work of Director Michel Gondry

Vad hände? Vem gjorde det? Vilket nummer?

2010-02-04T11:09:00.005+01:00

Jag går och tittar på en film om fotbollsdomare. Detta otacksamma arbete för självplågare, verkar det nästan som.

Regissören Yves Hinant har följt en handfull domarteam under EM i Tyskland 2008. Han har filmat dem och har spelat in deras kommunikation med varandra (domarna har som bekant mikrofoner och hörsnäcka i sådana här turneringar)

Titeln Kill the Referee kläcktes av den polske premiärministern Donald Tusk när Österrike fick en straff i slutminuten mot just Polen som snuvade dem på segern.

Det är intressant att se hur mycket domarna pratar med spelarna. Och hur osäkra de är: Ofta springer domarna mot situationen gapande och ropande i mikrofonen till de assisterande kollegorna 'Vad hände? Vem gjorde det? Vilket nummer?'

Fokus i filmen ligger på Howard Webb och hans familj som fick ett flertal mordhot efter det att Webb gjort ovanstående kontroversiella (och riktiga) beslut. Det går upp för mig vilken oerhörd press som dessa domare befinner sig och en fråga börjar formuleras under filmens gång. En fråga som inte riktigt besvaras och som jag ställer till regissören efter filmen:
Vad är det som driver de här människorna till att bli fotbollsdomare? Detta otacksamma arbete som inte ger kärlek, berömmelse eller rikedom?

Hinant rycker på axlarna och svarar på engelska med tung fransk brytning:

-Because they are lousy football players, the whole lot of them.

Rekommenderas.

Music Maestro!

2010-02-03T08:44:00.005+01:00

Sitter och funderar på vad som är festivalens soundtrack så här långt.

Brukar alltid vara en artist, grupp eller skiva som jag snöat in hårt på. Kommer inte på.

Inser att jag nog inte lyssnat på mormonerna i Low det senaste av naturliga skäl. Så jag kollar mitt last.fm-konto:

Bomb the Bass 49 spelningar
Matthew Dear 34 spelningar
Audion 18 spelningar
The New Pornographers 17 spelningar
Kelpe 14 spelningar
Depeche Mode 13 spelningar

Jahapp: Så jag är inne i ett elektronika-stim med några få undantag. Där ser man.

Misslyckat försök

2010-02-02T23:06:00.004+01:00

Satt och försökte mig på en chansning i eftermiddags: Lost Town i regin av Jörg Adolph.

Dokumentären handlar om ett par unga arkitekter som vinner en tävling i att uppföra ett monument i vattnet utanför byn Walton on the Naze för att visa på erosionen som tär på klipporna vid Norfolks kust. Det blir konflikter mellan oroliga kustbor och arkitekterna. Låter det spännande? Nä, det är det inte heller.

Efter en timma reser jag mig för att gå på toaletten och sträcka på benen. Går ut genom fel dörr och sätter igång brandlarmet. När jag sedan blir guidad ut genom rätt dörr inser jag att jag inte har mage att gå in och störa i biosalongen igen.

Det blev ett misslyckat försök för mig, en tysk regissör och två tyska ambitiösa arkitekter.

Eller ja, de två sistnämnda kanske lyckades till slut. Jag vet inte hur det slutade.

Please check:

2010-02-02T14:34:00.001+01:00

Gamle kursaren Erik bloggar även han från festivalen. Du kan läsa hans inlägg och se hans fina bilder här. Check it!

Ömt om allehanda ömhet

2010-02-02T14:08:00.004+01:00

Årets positiva överraskning så här långt på filmfestivalen är finsk. Freetime Machos i regi av Mika Ronkainen lockade redan på pappret: En dokumentär om ett gäng karga finnar som är stolta medlemmar i Finlands nordligaste rugbyklubb, Oulo Rugbyklubb, var ett givet val redan i katalogen.

Men det är så mycket mer.

Vänskapen mellan Mikko och Matti är hjärtvärmande och broderlig. Spelarna är människor som visar sig vara mycket mer än biffiga karga finnar som gillar att puckla på varandra, dricka öl och basta. -Även om de nu har en förkärlek till detta också.

Här finns utrymme för poesi, ömsint barnuppfostran och i en fin scen en panikartad storstädning av en lägenhet innan flickvännen kommer hem efter att ha varit iväg några månader. Med flickvännen i telefon, instruerandes vad som skall städas.

Allt som oftast går man ut från en dokumentär och känner sig en kunskap rikare. Här var det med en liten klump i halsen. Det här var under ytan ett gäng rekorderliga grabbar som var lätta att tycka om. Som man gärna delade glädjeämnen med i 86 minuter.

Rekommenderas!

Några reflektioner från mitt i smeten

2010-02-02T09:14:00.004+01:00

För allt som varit sämre på filmfestivalen i år så finns det saker som också varit bättre.

Jag har varit lite smågrinig över biljettpriset: 70 spänn är kanske inte mycket för en visning av en storfilm på Draken, men det är hutlöst för en DVD-kopia på en dokumentär som inte ens platsar på TV som visas på Stadsbiblioteket eller Chalmers.

Att flyga in Günther Wallraff för att prata om sin film och sedan inte lyckas plocka fram en tolk är inte bara dåligt, det är respektlöst.

Missen att ha ett helt nytt filmvisningssystem och inte provköra det innan man spelar upp film för publik känns konstigt. Det är klart att det går fel, liksom.

De allmäna förseningarna på fem minuter eller mer är något jag inte kan komma ihåg från föregående år. Ingen stor grej, men med späckat schema kan det bli problem.

Men:

Studio Draken, programmet med Orvar Säfström som sänds från tältet varje dag under festivalen och som ersatt det gamla nyhetsbladet är ett lyft: Proffsigt, genomarbetat och påläst. Igår satt bland annat Janne Josefsson och pratade Wallraff samt Ciarán Hinds diskuterade sina två filmer han är med i som visas på festivalen.

Faktum är att hela festivaltältet är bättre än jag någonsin sett det.

Hellre frankofili än illa fäkta

2010-02-02T08:58:00.007+01:00

Jag har funderat lite grann vad det är som gör att man egentligen gillar en specifik film. Vad är det som får ens egen smak att nicka gillande eller för den delen skaka huvudet i ogillande?

Eller för den delen att gilla en viss typ av film? För att inte säga filmer från ett specifikt land?

Det är svårt att säga vad det är jag finner charmigt med många franska filmer. Jag tror det är småsakerna:

Ljudet blinkersen på en fransk volvo har.
Det minimalistiska sättet en relation i kris skildras.
Knakandet i trägolvet i ett gammalt hus, där någon går med dyra, klappriga skor.
Ledigheten med vilket man tar sin ekvilibrism i exempelvis pianospel.
Duellerna i gryningen.

Såg Tomorrow at Dawn igår i regi av Denis Dercourt. Inget världsomvälvande, men trevligt och bra. Ibland är det allt som krävs.

Borat goes Gastarbeiter

2010-02-01T17:09:00.006+01:00

Två saker hade jag med mig när jag gick in för att se Günter Wallraff: Schwarz auf Weiss:
En stor respekt för Wallraff som i och för sig är helt obefogad då jag inte läst en enda rad av vad gubben skrivit, samt en lustig spaning om Wallraff med flera som Johan Hakelius framfört i det eminenta programmet Spanarna.

Hakelius gick igenom olika provokativa personer som trampat över och blivit en smula fåniga. Han tog upp Guillous 'spionerande' för ryssarna som hans vän Leif GW Persson avfärdat med orden:
'Ja, Janne var ju alltid förtjust i såna där pojkboksäventyr som ung'.

Och så pratade Hakelius om just den här filmen där Wallraff utger sig för att vara somalier för att visa på tyskarnas rasism. Problemet här var dock att Wallraff inte såg ut som en somalier. Inte som en svart person alls, faktiskt. Han ser naturligtvis ut som en vit medelålders man som sminkat sig med svart smink och har en vidunderlig aftroperuk på skulten.

Så när jag går in och sätter mig för att titta på filmen är jag till en början kluven: Varför använder Wallraff inte en dold kamera på svarta människor istället?

Ego?

Troligtvis.

Men så händer något: Plötsligt inser man att tyskarna inte ser skillnad på den dåligt sminkade vite mannen och en svart man. Och filmen blir inte bara pajjigt lustig längre. Det blir absurt. Och skrämmande. De rasistiska påhoppen och gliringarna kommer med automatik om offret kanske inte direkt är svart, utan snarare icke-vit.

Som en dörrvakt säger i slutet när Wallraffs alter ego Kwami Ogonno åker ut från en pub för att han gör som alla andra i baren, dvs dansar och pratar och dricker: 'Ja, men det går bra för det är vi. Vi känner ju varandra'.

Beklämmande att en sådan här film behöver göras, naturligtvis.

More Mons than I can take

2010-02-01T10:08:00.004+01:00

Den bok jag för närvarande läser på spårvagnen till och från biograferna samt innan filmerna börjar är Jon Krakauers Under the Banner of Heaven som handlar om mormonernas historia samt ett uppmärksammat mord som skedde av en fundamentalistisk falang inom mormonerna på 80-talet. Det är en bra, fascinerande om än skakande bok som gör mig påmind om hur lyckligt lottad jag är som inte är född och uppväxt in i religiös indoktrinering. Eller Utah för den delen.

Så när jag gör ett avbrott i boken för att se Josh Ligiari och Andrew James Cleanflix blir det nästan för mycket: Cleanflix handlar om en verksamhet som känns tveksam som bäst för en censur-drabbad svensk på det glada 80-talet: Företag som klipper bort våld och nakenhet i Hollywoodfilmer så att mormoner skall 'kunna se dem'. Filmerna blir naturligtvis mer eller mindre obegripliga, och filmskaparens vision helt förvanskad. Mormonerna älskar det dock enligt filmen. Nu kan man see '...cool movies and not having to get the F-word dropped every other sentence'.

Till slut tröttnar Hollywood och stämmer företagen som utför servicen. En David mot Goliat-kamp tar vid, enligt mormonerna: Den stora stygga filmstudion mot den lilla stackars kyrkan. Det är naturligtvis en absurd syn på saken, men lever man med huvudet i sanden så fungerar det alldeles utmärkt.

Filmen tappar dock styrfart efter två tredjedelar då man rett ut problematiken och tar fokus på en mediahungrig videouthyrare och hans problem med lagen vad gäller sex med minderåriga. Filmskaparna kan inte motstå att vältra sig i ironin som detta visar på, när de kanske skulle ställa frågan om varför det är rättfärdigt att förvanska ett konstverk åtminstone en enda gång till en anhängare av kyrkan istället. Detta görs inte, och det är något jag satt och väntade på att få svar på hela filmen.

Istället fick jag ta vagnen hem, läsande mer i min bok om kvinnoförtryck och incest i religionens namn. Det var ju trots allt söndag.

Shock and Awe C'mon!

2010-02-01T09:23:00.007+01:00

Naomi Klein + Michael Winterbottom = Skarp Samhällskritik?

Jajamän, och filmen The Shock Doctrine levererar en film som får hela publiken att unisont mumla 'men herregud, går det verkligen till sådär?' när den går ut ur biosalongen. Filmen är ett rasande angrepp på Milton Friedmans teorier om en fri och avreglerad marknad och visar på de offer som hans teorier skördat, både i USA men även globalt.

Man får se det här som propagandafilm på samma sätt som Michael Moores filmer eller för den delen Stefan Jarl: Det här är en film som redovisar en sanning, inte nödvändigtvis sanningen. Men som kompisen som var med på filmvisningen sa: Om hälften i filmen är sant är det illa nog.

Hursomhelst: Bra, medryckande dokumentär. Även om jag inte förstod varför man valt att ta musiken till Fargo som soundtrack.

Apbra

2010-01-31T18:34:00.003+01:00

Olle Sarri imponerar som Krister i Jesper Granslandts Apan från 2009. Det är en mystisk film som jag känner lånar inte så lite från den gamla favoriten Motståndaren. Men det gör ingenting. Stjäl från de bästa, och så vidare.

Sarri är cast against type som det så fint heter och får här visa på en stor talang när han ändrar hela sitt ansikte, hela sin attityd, med bara ett ögonkast. Ett stort steg sedan brevfilmerna i Knesset, alltså.

Det känns trovärdigt, improviserat (vilket det tydligen också varit i mångt och mycket) och fritt. Det engagerar, intresserar och skrämmer. Vilket väl måste anses vara lyckat i en film som denna?

Det finns kannske hopp för svensk film ändå!

Deja Vu. Igen.

2010-01-31T18:05:00.006+01:00

Todd Solondz har gått och gjort en uppföljare på min favoritfilm av mannen: Happiness. Så det var med ganska hög förväntan jag satte mig i salongen (efter många om och men) för att se Life During Wartime.

Filmen utspelas tio år efter den första filmen ungefär. Och Solondz har bytt ut varenda skådespelare. Jag vet inte varför, men för mig blir detta ett litet problem: Plötsligt känns filmen som något av ett formexperiment. Ciarán Hinds är lysande, liksom (naturligtvis) Allison Janney. Men jag kommer på mig själv med att sitta och jämföra karaktärerna som de spelades den första gången med hur de är denna gång. Detta förhindrar mig från att njuta av en film som i grund och botten är bra på många sätt.

Felet är inte filmskaparens. Det är mitt. Paul Reubens funkar utmärkt som ersättare för Jon Lovitz och Ally Sheedy för Lara Flynn Boyle. Fast ändå inte, liksom.

Sedan skall jag skamset erkänna att jag inte kände igen Ally Sheedy i hela filmen utan satt och imponerades över vilket förvandlingsnummer Barbara Hershey lyckats med...

Fast en sak: Ibland känns det som att Solondz chockar bara för effekten. Vissa repliker känns som om de enbart är skrivna för att få publiken att studsa till av obehag. Det är synd. Jag är definitivt inte pryd när det kommer till film, men jag tycker likväl det är långtråkigt när provokation trycks in för sakens skull. Det blir lite pojken och vargen-känsla sådär.

Små, små moment av irritation

2010-01-31T17:36:00.003+01:00

Det började sådär: Vagnen bröt ihop efter sisådär ett och ett halvt stopp och chauffören meddelade lakoniskt att 'resan slutar här. Jag kommer att köra vagnen rakt in i verkstadshallen.'

Detta medförde naturligtvis att jag blev sen till dagens första (överfulla) visning. Det är för övrigt svårt att springa på blank is. Hur bra skor man än må ha.

Väl inne i biografen när filmen börjat (jo, jag hann, filmen kom på sent) så säger huvudpersonen Joy i filmen Life During Wartime 'I just got a sense of Deja Vu.' varpå filmen raskt avbryts, ljuset går upp och draperierna åker ihop igen.

Maskinisten travar ner och förklarar vad det tekniska problemet är och lovar att filmen skall vara igång om tre minuter (varpå kompisen jämte mig säger: 'undrar hur lång tid det skulle ta om han inte sprang ner och höll ett litet tal?')

Nåväl, filmen sätter igång igen. Från början. Jag har ett tight schema vilket naturligtvis förhindrar mig från att njuta av den delikata ironin att Shirley Henderson snart yttrar orden 'I just got a sense of Deja Vu.' på exakt samma sätt igen.

Nåväl; Sedan dess har dagen flutit på ganska fint så här långt, om man bortser från den man som går förbi hela 10-minuterskön för att visa upp ditt filmfestivalsmedlemskapskort; en i och för sig idiotisk lösning av festivalbossarna, men inte mer idiotisk än mannens förklaring: 'Men min film börjar ju om två minuter!' Det var naturligtvis samma film som alla i kön skulle in på. Handgemänget var nära. På ett svenskt vis. Det vill säga; Inte alls.

Till sist spårvagnarna: Ett rekordkallt och snöigt januari förhindrar inte spårvägen att bli fullkomligt tagna på sängen när det helt plötsligt snöar. Vad är oddsen, liksom?

Starsucks

2010-01-30T18:03:00.005+01:00

En tänkvärd film som handlar om kändiskulten, om människors strävan att till vilket pris som helst bli kända. Inget är off limits:

Välgörenhetshoreri för att få fotoblixtarna åt sitt håll är helt Ok.

Föräldrar som gör vad som helst för att deras barn skall bli kända.

Vad som helst.

Ja, jag pratar om Brüno igen. Jag önskar att jag pratar om Starsuckers som jag såg idag och som handlar om exakt samma sak. Dock utan någon som helst finess, känsla eller lyckat resultat. Regissören Chris Atkins slår upp vidöppna dörrar med avslöjanden som 'vi är en kultur som är besatta av kändisar!' och 'vissa gör vad som helst för att bli kända!' samt 'engelsk sensationspress ljuger!'.

Alltsammans ihopknutet i fem överskådliga kapitel och trollerihänder som håller upp symboliska spelkort som det följaktligen trollas med. Och det känns så övertydligt. De avslöjanden som kommer fram så oerhört självklara redan innan man satt sig ner för att se filmen.

Självklart fanns en scen om detta med. Givet, liksom.

Ett väldigt genomarbetat misslyckande.

Tricks och fix på sextiotalsvis

2010-01-29T23:50:00.005+01:00

Filmfestivalen kickar igång och det gör jag med. På favoritbiografen Capitol går jag och ser en film om vad som kunde varit, vad som skulle blivit och vad som månde vart. Om bara.

Henri Georges Clouzot's Inferno är en dokumentär om en film som inte finns i egentlig mening. Filmen började spelas in 1964 av den beryktade regissören i filmens titel men som gled honom ur händerna och som sedan aldrig gjordes färdig. Regissörens änka sålde sedan manuset till Claude Chabrol som gjorde en egen film av manuset.

Det finns en hel del experimentlusta på skönt sextiotalsvis i de delar av filmen som presenteras i dokumentären: Historien om det äkta paret som driver ett hotell men vars idyll störs av mannens tärande svartsjuka är filmat i restriktivt svart vitt. Men mannens fantasier är filmade på ett högst extraordinärt sätt: Olika sorters film nyttjades i kameran för att få till intressanta färger. Blått läppstift och olivolja tillsammans med glitter på skådespelarna var några av de andra tricks Clouzot använde sig av.

Det är omväxlande spännande, hypnotiskt och skrattretande att se det: Att skildra åtrå och sexuell frustration genom att zooma in och ut på pulserande mönster blir lätt lite väl on the nose med dagens mått mätt.

Men det är ändå en intressant dokumentär som Serge Bromberg och Ruxandra Medrea fått till. Som en Lost in La Mancha utan humorn. Och med oändliga konstnärliga pretentioner.

Och så Romy Schneider. Jösses!

Uppvärmning

2010-01-29T09:04:00.005+01:00

Har smygstartat filmfestivalen med att se Brüno från 2009 i regi av Larry Charles. Jag hade väl egentligen tänkt hoppa över filmen då jag inte kände att Borat riktigt räckte till för en filmatisering i fullängdsformat. Men så blev jag intresserad när jag läste att kommentarsspåret av Baron Cohen och Charles var riktigt bra. Och när filmen nu bara är 78 minuter lång så kände jag att det kunde vara läge att kolla upp det. För en sak är klar: Möjligheten att kunna uppskatta ett kommentarsspår allt som oftast grundas i att man verkligen sett filmen först.

Nu skall man inte på något sätt luras av trailers, affischer eller snack om filmen: Det här är naturligtvis en rasande smart rulle med en svidande underliggande kritik riktat till homofober, hycklande kändisar, modebranchen och faktiskt också fundamentalism. Allt förpackat på Borat/Religulous-vis med en mockumentär-touch med det tillhörande fejkade dramat.

Filmen kanske inte är roligare än Borat, men den är långt mycket djärvare och smartare. Och att sedan lyssna till Cohen och Charles prata om filmen höjer den ännu ett snäpp.

För så kan det ju vara nuförtiden: För att verkligen kunna uppskatta en film får man kanske vara beredd att spendera filmens dubbla speltid för att verkligen få ut allt av den.

Till sist måste jag hålla med alla som sagt det före mig: Gustaf Hammarsten är magnifik, och en scen mot slutet med mannen i en Full Contact-Octagon i Alabama lämnar mig alldeles rörd och varm inombords. Trevligt!

Den vuxna människans musikfestival: Ett lagom äventyr.

2010-01-22T22:27:00.004+01:00

Jo. Det blev så i år igen. Filmfestival. Med tillhörande semesterdagar tagna. Sex stycken. Det ger tio festivaldagar. Bra.

Jag har lärt mig av tidigare synder: Likt löparen har jag gått ut för hårt, gapat efter för mycket och kroknat på målsträckan. Köpt 20-och-någonting-biljetter och gått på bio tills ögon blött och hjärnan smält. I år 17 biljetter. Till att börja med. För att ta det lite lugnt. För att ha semester på semestern.

Tänkte återuppliva bloggen för filmfestivalen. Skriva av mig lite. Pladdra, analysera, skvallra. Fundera.

Kika in!

So long, suckers!

2008-12-31T00:27:00.007+01:00

Målet med bloggen var att skriva ett inlägg om dagen under tiden jag pluggade film. Det gick. Nu är det slut. Jag tar en paus.

Upwards and Onwards, friends!

(Jag skrev fortsättningsvis på Filmstar ett tag, så kika gärna förbi om du har tid och lust!)

Take Hitler and stick him on the funny page

2008-12-29T22:47:00.006+01:00

Gammal är äldst heter det. His Girl Friday från 1940 i regi av Howard Hawks bekräftar detta. En mästerlig komedi med Cary Grant och Rosalind Russell som tidningschefen respektive reportern och det berömda "sista knäcket" innan Russell lägger av som journalist. Maken till snabb, smart och kulsprutelevererad dialog har jag nog aldrig sett!

Storyn rör det här sista jobbet vilket består i att granska en tveksam avrättning av småskurken Earl Williams, alltmedan Grants karaktär Walter Burns gör allt för att få behålla Russells Hildy Johnson som reporter och kanske även få henne att tänka om vad gäller sitt stundande äktenskap...

Filmen bygger på en pjäs i vilken huvudpersonerna båda var karlar, men Hawks tänkte om när han under en middagsbjudning lät en kvinnlig gäst läsa repliker ur manus mot honom och insåg att dynamiken blev ännu intressantare om Hildy var kvinna. (1974 filmades pjäsen åter igen av Billy Wilder i dess ursprungliga form, med Walter Matthau som Burns och Jack Lemmon som Hildy. Även denna version rekommenderas varmt!)

Ska man se en komedi från 1940-talet så får His Girl Friday min röst!

Ernst-Hugo...

2008-12-29T00:54:00.005+01:00

Saknaden av Ernst-Hugo Järegård gjorde sig påmind efter att ha sett dokumentären om skådespelaren på SVT ikväll.

Det var ett porträtt av en oerhört komplex människa som presenterades: Järegård verkade nästan besatt av skådespeleri sedan den dagen han kommit undan med en lögn i skolan som barn. Han såg sig som en tomt kärl utan text eller manus. Besatt av böcker och litteratur, vägrade Järegård befatta sig med småprat med kollegor utan åkte omedelbart hem till fru efter pjäs/inspelningsplatsen. Programmet handlade också om mörka barndomsminnen, osäkerhet och den i dessa kretsar oundvikliga ångesten.

Bra program, och vad mer: Man slås av vilken karismatisk skådespelare Järegård var. Han anlitades också av olika röreler såsom Scouterna för att föreläsa om hur man når ut till en större publik.

Och så sista scenen när han pratar rakt in i kameran rätt ner i en toastol, från Riget II. Det blev den sista scenen Järegård filmade för Lars von Trier, en regissör han tackade för att ha givit honom en bitvis ny karriär sina sista tio år i livet.

It feels like I'm shitting a knife!

2008-12-28T22:33:00.007+01:00

Baby Mama från i år i regi av förstagångsregissören Michael McCullers är mer än något annat abstinensmedicin för den som som väntar nya avsnitt av 30 Rock som för närvarande har juluppehåll.

Det är också slående likt 30 Rock på ytan: Tina Fey spelar framgångsrik affärskvinna som har en excentrisk chef. På det privata planet är hon singel och börjar längta efter barn. Så långt identiskt. Sedan tar filmen en annan riktning när Feys karaktär i filmen anlitar en surrogatmamma spelad av den fantastiska Amy Poehler.

Inledningsvis är det lite som en Sex and the City-filmatisering av 30 Rock, men med skillnaden att smartheten, elakheten och satiren har fått baksätesplats bakom story och lite mer hjärta.

Det är puttrigt, och birollerna lyfter en ganska alldaglig komedi ett snäpp till: Steve Martin, Dax Shepard, Sigourney Weaver och Siobhan Fallon är alla excellenta i sina små roller.

Det är söndag. Och då är en sådan här film helt OK.

Ett liv, två dagar.

2008-12-27T22:12:00.008+01:00

SVTs stora julhelgsatsning heter Selma och består i två entimmes avsnitt rörande författarinnan Selma Lagerlöf. Ambitionsnivån är hög: Det ser med SVTs mått mätt dyrt ut, man har anlitat Helena Bergström, Göran Stangertz och andra välkända svenska (samt danska) förmågor. För regin står Erik Leijonborg, känd från bland annat Tusenbröder.

Även upplägget är intressant: Uppdelat i två delar försöker man berätta en livshistoria genom två episoder: Första avsnittet visar upp en ung Lagerlöf med älskarinna i Italien och berättar komprimerat om hennes yngre år.
Andra delen utspelas under en dag: Dagen Selma mottager Nobelpriset i litteratur, med de turer och kontroverser som det innebär.

För en oinsatt som mig är det intressant att se människan bakom de kända verken skildrade. Jag är smärtsamt ointresserad av Lagerlöfs böcker. Fast Körkarlen gillar jag!

Jag är dock inte odelat positiv: Det är grovt förenklat, tillyxat och bitvis klumpigt skrivet för att summera ett liv på två timmar. Manusförfattaren tar sig uppenbara friheter och skapar till och med en slags fattig version av "sekundjakt på lönnmördare"-film i avsnitt två som känns direkt korkad och amatörmässigt utformat.
Helena Bergström gör vad hon kan av en märkligt skriven roll, men Alexandra Rapaport har större problem med att förmedla sin karaktär. Hon är också märkligt felcastad som den sex år äldre Sophie Elkan till Bergsröms Lagerlöf.

Kanske hade serien vunnit på att vara lite längre, lite grundligare genomförd och med ett större perspektiv. Det kanske det blir nästa gång.. Får man önska en serie om Göran Tunström, som ju också var en framstående Sunne-bo?

Något gott ur något medelmåttigt

2008-12-27T17:46:00.004+01:00

Satt och slötittade på Mickey Blue Eyes från 1999 igår efter kalkonmiddag, och den är verkligen ingen pärla.

Men någon har haft den goda smaken att ha med ett gäng Paolo Conte-låtar i filmen, vilket fick mig att återupptäcka den sköna snubben: Såg en dokumentär för några år sedan av den kände sångaren som väl kan beskrivas som en Italiensk Serge Gainsbourg (eller för all del Cornelis Vreeswijk).

Glömde sedan av honom, men med Hugh Grants hjälp så blev jag igår påmind.

Trevligt!

Komedramemelothrill-film

2008-12-27T17:26:00.005+01:00

Mig veterligen är det bara Pedro Almodóvar som kommer undan med de där riktigt skeva prylarna i sina filmer som ändå känns helt naturliga:

I Volver från 2006 kretsar historien om två hårt arbetande systrar som kämpar för att få vardagsbudgeten att gå ihop. I ett nafs blir man som publik involverad i incestuösa våldtäkter, undangömda lik, en mamma som spökar, en cancersjuk granne som skall ställa upp i en perverterad form av talkshow, en fallfärdig restaurant som får ett lyft av ett glupskt filmteam och så vidare och så vidare.

Och alltsammans känns helt naturligt, helt självklart utifrån premisserna i filmen man ser. Möjligen är detta Almodovars största talang: att väva ihop melodram, tragedi, komedi och i det här fallet spansk Hitchcock och ändå få det att funka och inte kännas sökt eller konstruerat.

Inte lika bra som Hable con ella eller Todo sobre mi Madre kanske, men vilken film kommer upp i den klassen egentligen?

Cold.

2008-12-27T01:06:00.005+01:00

Anthony Minghella, som dog i mars i år var svag för episka historier. The English Patient, The Talented Mr. Ripley och Cold Mountain är tre exempel på stora, komplexa litterära verk han filmatiserat. Den sistnämnda (från 2003) gick på TV ikväll.

Det är en lång film. Den har speakerröst. Den har cutesy scener och feta stråkar. Vackra, nedskitade Hollywoodstjärnor och prydligt ihopknutna historier.

Proffsigt, snyggt, genomarbetat och rätt själadödande, faktiskt.

Yeah baby, Yeah baby, you not gonna shit right for a week!

2008-12-25T23:41:00.006+01:00

Bad Santa från 2003 i regi av Terry Zwigoff på TV2. Här är en idé: Varför inte visa denna film varje julhelg och på så sätt skapa en ny, lite mer balanserad jultradition än Kalle och hans vänner som har något feberdrömsaktigt i sin beständighet och sin ständiga upprepning.

Billy Bob Thornton har aldrig varit bättre!

Heaven help us

2008-12-25T22:36:00.004+01:00

Religulous från i år i regi av Larry Charles (Borat-regissören) är en underhållande dokumentär i vilken Bill Maher granskar religion i olika former. Jag använder ordet dokumentär i ordets mest liberala betydelse, då detta lika väl skulle kunna betraktas som en besk komedi eller ett tragikomiskt brandtal till förnuftet.

Jag var skeptisk när jag hörde talas om filmen, men blev positivt överraskad när jag väl såg filmen: Det här är underhållning, och även om Maher slår in vidöppna dörrar, så är det med panache och högt underhållningsvärde.

Roligt, mer än upplysande. Men också skrämmande snarare än fnissigt. Rekommenderas!

Jul hos föräldrarna...

2008-12-24T21:20:00.002+01:00

Kvällen slutatde med att vi såg Mamma Mia! från i år regisserad av Phyllida Lloyd som päronen fick i julklapp på DVD.

Har redan sett musikalen live, och har en osunt positiv inställning till musikaler i stort. Mitt betyg blir således ologiskt högt med tanke på den kvalité filmen egentligen besitter.

Det är liksom bara fånigt, överdrivet, förljuget... trevligt. Och jag orkar inte förklara eller försvara mer än så.

Dags att göra om listan

2008-12-22T23:51:00.006+01:00

Mister Lonely från 2007 är Harmony Korines comeback till filmen efter år av heroinmissbruk ute i en husvagn i någon obestämd öken(!).

Och det är en remarkabel film han har presterat: Det handlar i huvudsak om en ung Michael Jackson-imitatör som blir inbjuden till ett kollektiv av kändisimitatörer som flytt till ett litet chateau i Skotska högländerna där de lever "in character" dygnet runt.

Men det handlar också om en samling nunnor som av misstag upptäckt att de kan flyga. Allt under uppmuntrande överseende av en präst spelad av Werner Herzog.

En scen när huvudrollsinnehavaren får ett gig som Michael Jackson på ett ålderdomshem och i hysteri slutar med att ropa "Ni måste inte dö!" till de förvirrade pensionärerna är klassiskt tragikomisk på sant Korine-vis.

Och Anita Pallenberg dyker upp som Englands drottning minsann!

Om inte detta räcker som rekommendation så vet jag inte vad mer som kan tilläggas.

Förrutom att det är roligt, vackert och rörande. Och att Samantha Mortons Marilyn Monroe är fantastisk (liksom Diego Lunas Jackson). Inte lik, nödvändigtvis, men fantastisk.

Och att jag får göra om min årsbästalista på stört. Den här filmen kvalar med lätthet in på topp tre.

R-e-k-o-m-m-e-n-d-e-r-a-s, bokstaverar jag.

Längst fram i skivbacken del 8

2008-12-22T14:59:00.006+01:00

Vem? Sort Sol

Vad? Everything That Rises Must Converge! från 1987

Varför? Som så många andra skivor jag älskar kom jag i kontakt med Sort Sols musik genom den omedelbara bekantskapskretsen. För mig blev detta soundtracket till en sommar av idogt festande, vilket gör att låtarna alltid får mig att känna ett visst mått av nostalgi när jag lyssnar på den. Detta är dock inte självklart: Danskarna i Sort Sol har i och med den här skivan skapat ett ganska mörkt och kargt (om än hookigt) album som definitivt låter tidlöst och som inte visar några tecken på att ha åldrats. (Ha i åtanke hur musik lät 1987!)

Vad hände sen? Frekventa medlemsbyten gör Sort Sols katalog ganska spretig och deras musik har spridits över olika genrer över åren. Lars Top-Galia (fantastiskt artistnamn) lämnade bandet 2004 och intet nytt material har sett dagens ljus sedan dess, mig veterligen.

Vansinnig konsekvens? Inte så vansinnig kanske, men mitt första besök till Roskilde var katastrofåret 1991. Mycket av besöket kretsade kring Iggy Pop och Sort Sol i husvagnen jag bodde i. För mig var det Iggy. Och även om jag inte ens har vaga minnen av den konserten, så bräcker jag Stefan, som förfestade så hårt före Sort Sol-konserten i husvagnen, med Gammeldansk och sporadiska tjut i form av "Sort Sooool!" att han inte ens lyckades lämna soffan för att ta sig till konserten till slut.
Det blev en tyst hemfärd för hans del dagen efter.

Vilka filmer är låtarna med? Vet faktiskt inga, men gitarristen Peter Peter har gjort en hel del filmmusik.

Små detaljer gör en bra film. Men inte alla detaljer

2008-12-21T12:53:00.004+01:00

Jag har ingen aning om hur det gick till när Martin Asphaug fick lov att filma Håkan Nessers roman Kim Novak badade aldrig i Genesarets Sjö, men jag har en teori:

Martin: -Snälla?
Håkan: -Näpp.
Martin: -Schyssta då. Kom igen?
Håkan: -Njaäääee.
Martin: -Jag VILL, jag VILL, jag VILL!
Håkan: -Ok då. Men då måste du filma PRECIS SOM DET STÅR I BOKEN, RUBB OCH STUBB, RÄTT IGENOM.
Martin: -Eh, jaha. Det kanske inte blir en direkt bra film, om man gör så?
Håkan: -Vill du filma boken, eller inte?
Martin: -Ja, jo, Ok, vi gör väl som du tycker då.
Håkan: -Jag skriver manus. Så blir det ordentligt gjort.
Martin: -Jaha.

Nu är filmen inte så dålig. Den är till och med bra med svenska mått mätt, men den försöker alldeles för mycket. Här finns en voice-over (som man skall passa sig för!) som är den mest överflödiga jag sett sedan Little Children. Här finns små kameratricks som är så overkill-betonade att man skruvar sig lite lätt när man tänker på hur filmskaparna high-fivat varandra när de kommit på tricksen...

Och så vore det kul med skådisar som kunde agera lite naturligt. Eller skådisar som spelar bröder som har dialekter från samma landsända av Sverige...

"Everything is illuminated, and nobody looks all that good"

2008-12-20T17:33:00.005+01:00

Operation Filmmaker från 2007 i regi av Nina Davenport är ett smärre underverk: På ytan ser detta ut att vara filler på DVD-utgåvan av Everything is Illuminated, men man inser snart att detta är något helt annat, mycket mer intressant.

Allt börjar med att regissören (och skådespelaren) Liev Schreiber förbereder ovan nämnda film, när han ser ett reportage om en ung kille från Bagdad på MTV. Killen heter Muthana Mohmed och brinner för film mitt i allt kaos i krigets Irak.

Schreiber får en snilleblixt: Varför inte låta Mohmed få jobba bakom scenerna på filmen i Prag? Hans och filmens respektive historier har många beröringspunkter. Sagt och gjort, Mohmed får sin livs chans och hänger med Hollywoodfolk och inkvarteras i swank våning i Prag en sommar. Ett problem bara:

Snubben tar liksom inte chansen.

Mohmed gnäller över sina uppgifter, visar sig opålitlig och skarvar rätt friskt med sanningen om sitt förlutna. När han får chansen att sätta ihop en blooper-reel till wrap-partyt går han ut och festar istället. Det går, kort sagt, inte bra för honom.
Men mirakulöst nog lyckas han hålla sig borta från Irak, och det är här det börjar bli riktigt intressant: Folk i Muthana Mohmeds närvaro tvingas rannsaka sig själva: "Är han skyldig oss sin tacksamhet?" "Är motiven att ta hit en Irakisk kille så hedersvärda när man gräver under ytan?" "Vem utnyttjar vem?"

Intensivt, närgånget och absolut fascinerande om ett levnadsöde i skuggan av ett helt lands monumentala sönderfall.

Rekommenderas varmt!

Kvickt. Och giftigt.

2008-12-20T11:56:00.004+01:00

Jeremy Piven har hoppat av pjäsen Speed the Plow av David Mamet på grund av kvicksilverförgiftning. Pivens läkare hänvisar till Sushi och kinesisk medicin som boven i dramat. Enligt honom hade Piven tecken på neuro-fysiska skador och han kunde till slut inte lyfta armarna.

Mamet verkar dock inte helt övertygad, då han uttalar sig så här om händelsen:

"I talked to Jeremy on the phone, and he told me that he discovered that he had a very high level of mercury," Mamet said. "So my understanding is that he is leaving show business to pursue a career as a thermometer."

Han är rolig den där Mamet. På ett sådär lite elakt sätt som får mig att fnissa förtjust.

Spotify+Last.fm=Sant!

2008-12-20T11:32:00.002+01:00

Ny funktion hos Spotify: En enkel inställning gör att Last.fm läser av vilka låtar som spelas.

Otroligt: Nu kan jag lyssna på musik gratis, lagligt, samt hålla ordning på musiken i listform.

En dröm för en pank nerd som jag.

Hey Bullitt, it's been a year, you gonna catch this fucking guy or not?

2008-12-19T23:55:00.007+01:00

Köpte Zodiac igår och såg den igen. Har sett den en gång tidigare på bio och kommer ihåg besvikelsen från biobesöket först och främst.

Låt mig förklara:

Det finns få unga filmmakare (som dessutom varit videofilmsregissörer för Paula Abdul bland annat) med ett sådant inflytande över nutidsfilmen som David Fincher. Efter Se7en har mannen varit oerhört uppmärksammad för allt han gjort, med varierande slutresultat.
Så kom äntligen Zodiac och förhandssnacket var lovande: Fincher har gjort en vuxen film, utan sina patenterade åkningar och tricks. Bara stämning, historieberättande och kvalité. Och så var det ju.
Fast jag kände ironiskt nog när jag satt i biograffåtöljen att jag ville ha något mer. Nästa steg i crime-genren. Och jag ville att Fincher skulle ta det steget. Han hade ju gjort det ett tiotal år tidigare med Se7en, så varför inte igen?

Istället fick jag mig en osedvanligt ocineastisk historia till livs: Lösa trådar, återvändsgränder, idogt oglamoröst och faktiskt oremarkabelt polisarbete i 162 minuter.

162 minuter!

Fincher hade upp till 80 omtagningar i vissa scener. Ville ha allting autentiskt. Som det verkligen var. Det är synd. Vi fattar, utan att göra ett stopp i handlingen i tjugo sekunder för att någon upptäcker ett brev som sedan inte kommer att inverka på handlingen. Vi förstår att polisen stod och stampade år ut och år in. Vi fattar efter 45 minuter.

Det är oerhört välgjort. Det känns oerhört angeläget för Fincher att berätta historien. Men det är också en historia som passar filmmediet oerhört illa. Även vid en andra tittning, tyvärr.

Det är oerhört ljummet.